Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholmsteater 1940
blem som pressar på människornas sinnen. Därför blev den mest konkreta
påminnelse vi fick av den världspolitiska situationens allvar det gästspel, som
Svenska teatern i Helsingfors — närmast med anledning av rysk-finska kriget
— hade inbjudits till på Dramaten. Den visade i en gammaldags stiliserad
föreställning det gamla finländska nationaldramat, Daniel Hjort, där landets
olycksöde i gångna tider fått ett så gripande uttryck. Med alla sina litterära "effekter"
har det en djupt melankolisk men äkta finsk frihetslidelse, som verkade dubbelt
stark mot den då aktuella tidsbakgrunden.
Föreställningen fick för övrigt den festliga prägel, som är vanlig vid dylika
tillfällen, och i det lilla tal varmed Pauline Brunius hälsade den finländske
teaterchefen. Nicken Rönngren, välkommen, fällde hon den minnesvärda
sentensen, att en teater kan bombas men — teatern kommer alltid att leva. Lever
också det svenska dramat? Frågan hör till de intrikata. Dess besvarande beror
emellertid i avgörande grad på tre faktorer: om, hur och när våra författares
pjäser blir spelade. Dramatiska teatern gör sig sällan någon brådska med att
uppföra svenska skådespel (för så vitt de inte är skrivna av teaterns
hovleverantör och styrelseledamot Sigfrid Siwertz) — men i våras beslöt verkligen
fru Brunius att bita i det sura äpplet. Att resultatet inte blev bättre än det blev
— framför allt ur publiksynpunkt — var naturligtvis trist, men ingalunda
oförklarligt och på sitt sätt lärorikt.
Först kom — naturligtvis — Siwertz. Han kom med en pjäs, betitlad
Medelålders herre, men så enkla produkter kan inte räddas ens av de yppersta
skådespelare. Det visade Lars Hanson, Märta Ekström, Karin Kavli och
Gabriel Alw, som alla presterade ett fint komedispel men naturligtvis inte med
bästa vilja i världen förmådde dölja pjäsens skavanker.
Från detta tarvliga stycke är steget långt till Pär Lagerkvists drama. Seger
i mörker, där diktaren på nytt kretsar omkring det för honom hemska och
fasaväckande men fascinerande skådespel, som blivit betecknat "nihilismens
revolution". Till mästerverken i hans diktning hör det visserligen inte,
framför allt därför, att han i det politiska händelseförloppet har inlagt en
familjekonflikt, som —■ det kan inte hjälpas — gör ett banalt intryck, då den
åtminstone till en väsentlig del skall förklara "massans" uppror med att en
socialdemokratisk statsminister har ett förhållande utanför sitt äktenskap!
Men dialogerna —• framför allt mellan statsministern och hans tvillingbror,
den förkrympta ressentimentsmänniskan, reptilen, som kommer nerifrån
själslivets träskmarker — är skrivna med en kuslig skärpa och rymmer en
demokratins självrannsakan, som vid den tidpunkt, då pjäsen kom till, skulle ha
gjort en stark effekt och haft sitt aktuella värde. Nu kom den för sent. Ja,
den blev ett skolexempel på hur en teaterföreställning av detta slag kan blåsas
omkull av tidens egna stormar. Premiären kom att infalla nära nog samtidigt 621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
