Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst V. Skulpturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto G. Carlsund
Winge, bli vid sidan härav beskedliga kristna aktörer. De ha steriliserats
och sakna blod och kraft, medan hos Hjorth myten lever upp och får kött
och ande.
Eva-Beisla betecknar den Hjorthska konstens höjdpunkt. Aldrig har han på
ett mera koncentrerat, mera monumentalt sätt format sin tanke, aldrig har den
manliga styrkan i hans genius vunnit en mer lysande seger över materien.
Många konstnärer ha under tidernas lopp fått bronsen att föra deras tankars
talan, men hos Hjorth verkar det som om materien och tanken vore
oskiljaktiga. Man nästan tycker sig känna att metallen trivs just så som Hjorth format
den. I varje fall har jag sällan upplevat att en konstskapelse bättre svarat till
sitt material än här. Även utan denna relief är hans produktion sådan, att den
säkrar honom en första rangens plats i konsthistorien, men i och med "Eva
bland fornfynden" är detta tillfullo bekräftat.
Nu är det med Hjorth som med de flesta andra konstnärer: han är ojämn.
Inte allt vad han gör är lika bra och i vissa fall kan det klicka betänkligt både
beträffande formgivningen och smaken överhuvudtaget. På samma utställning
hade han tagit med ett par mångfärgade träreliefer, en sort som han gjort till
sin specialitet. Den ena, "Våren", var direkt ledsam att se på, och den andra,
"Gandhi", ohörsamhetskampanjernas mästare som han alltid haft en svaghet
för, var visserligen rolig som anekdot, men stod eljest inte i nivå med vad han
kan prestera. Lika obändigt som Hjorth hugger in på det material som skall
behandlas, lika frejdigt stryker han färg på figurer och föremål så som det
för tillfället passar honom. Han ger sig inte tid att välja toner, utan tar dem
som de komma ur tuben direkt. Även här följer han rent ursprungliga instinkter
och litar mera på ingivelsen och turen än på smaken, som fordrar lite reflexion.
Det värsta han tillåtit sig i den vägen var altarprydnaden nr 2 till Karolinska
sjukhusets begravningskapell, som blev en örfil åt både anständighet och smak.
Den kunde beskådas på en utställning i Konstnärshuset i somras samtidigt
med förslaget nr 1, vilket i alla avseenden var bättre, om än inte tillräckligt
bra för ändamålet.
Hjorths konst gör stora pendelsvängningar mellan gott och dåligt. Fördelen
med en sådan produktion är det jämförelsematerial den erbjuder åt åskådaren
och kritikern. Man har lätt att söka fram toppsakerna och ge dem det
erkännande de förtjäna och samtidigt ge omdömet relief genom att spela ut dem
mot de dåliga. Hans idé med färgad skulptur är f. ö. god, och man har lov att
vänta att han skall kunna bemästra också denna gren av en nutilldags
försummad konstart. Skylten utanför Färg och Forms galleri på Brunkebergstorg
visar att han kan lyckas förträffligt när han vill.
Av mäktig resning och med samma monumentala kraft som Hjorths Eva
630 var Eric Gråtes "Hösten". Han har återgivit årstiden i sinnebildlig framställ-
Tiden 10 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
