Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst V. Skulpturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto G. Carlsund
"Stående kvinna" visade en mogen talang. Det gemensamma för dessa tre är
den välberäknade volymen, alltid uttrycksfull, och det sobra, levande ytarbetet.
Nils Sjögrens två porträtthuvud av Svante Nilsson och Elsa Guliberg hörde
avgjort till de bättre skulpturerna. Det senare verkade som en
1700-tals-pastisch men var vacker i formen och riktig i karaktären. Av gipsmodellen till
Krönikebrunnen i Skara fick man inget riktigt intryck. Jag har sett det färdiga
exemplaret i fotografi och där verkade det intressant. En grupp i brons, kallad
"Grupp" var av äldre datum och förut sedd på diverse utställningar. Den är
monumental men erinrar väl starkt om Bourdelle.
Svante Nilsson hade sänt in en enda sak, en porträttmedaljong över Prins
Eugen. Den var utmärkt.
Nils Möllerbergs urval var denna gång inte över sig lyckat. Hans "Flora" i
brons hade en underlig vridning på kroppen som gav alltför mycket intryck av
ateljéprodukt. Inte för att jag till varje pris fordrar "natur, natur". Tvärtom.
Men gör man natur skall det vara måtta på banaliteten. Gärna ateljéprodukt
men med smak och kultur. "Sandalbinderskan" saknade inspiration och var
liksom den föregående en pose, en förevändning att leka i lera till just ingen
nytta. Porträttet av Kronprinsen var likt och gick an som form. Den var
huggen i italiensk marmor, men olyckligtvis hade stenen något fel i ådringen och
det hade råkat komma så illa att det satt mitt i pannan. Den enda skulpturen
som var helt och hållet lyckad var porträttet av Carl G. Laurin. Det hade
liv och fart och var underbart väl karakteriserat.
Samma förhållande var det med John Lundqvist. "Molnet", Tragedien" och
"Apostel" lämnade mig likgiltiga. Däremot var porträttet av dr Nils Palmgren
med glasögon (om jag inte minns fel) charmant. Utom porträttlikheten
representerade han på ett idealiskt sätt konstdoktom i hela sin prakt. Det var ett
mästerstycke av karakteriseringskonst.
Elis Eriksson är ett nytt namn för mig. Hans enda sak, ett flickhuvud i brons
var vackert. Särskilt partierna kring ögon och mun voro uttrycksfulla.
Gösta Carell är en flitig porträttmedaljör och tycks inte lida brist pä
uppdrag. Han avviker ganska betydligt från den traditionella stilen, om till
för-eller nackdel för konsten vill jag inte avgöra. Ingen av hans medaljer
tilltalade mig riktigt, men ingen var så dålig att man kunde säga något illa om
dem. Man får hoppas på utvecklingsmöjligheter och den kommande gnistan.
Veteranen i församlingen, och jag skulle tro den äldste i svensk skulptur, var
Carl Eldh. Han är alltid med bland de unga, och med rätta. Hans form har
bibehållit sig frisk genom alla är och hans förmåga att porträttera sin nästa
tycks vara opåverkad av många vintrars snö. Porträttbysterna av Karl Marcus,
Ernst Josephson och J. Borelius voro skickligt gjorda, i god överensstämmelse
636 med den skola som var modern på 80- och 90-talen.
Tiden 10 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
