Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 1.
TIDEN.
1803.
gör civiliHUtionsvärket [lofvande framsteg. Slafhandeln
inskränkes alt mern. Den kan nn anses fiir en öfver,
vunnen ståndpunkt söder om ekvatorn. Förgäfves
rustar sig islam till kamp lör denna trafik, utau hvilken
dess eget bestånd Kr nndergrilfdt. Mahdisternas och
senus-sisekteus höstflod Hr indänid och sjunker. Islam har en
alt Tör ojämn kamp att föra. ty den kan ej tillegna sig
den västerländska civilisationens mäktiga hjälpmedel, ej etts
de materiella, itu mindre de nudlign.
I år soin sä mångalt gång fornt har en allmän revy
hållits öfver dessa hjälpmedel, denna gang betecknande nog
långt borta i det nyvunna västerlandet, i en trakt, som vid
århundradets början var en jaktmark för indianer. Där
knnde man öfvertyga sig om de tekniska vetenskaperna!,
höga ståndpunkt oc.li de förvånande framsteg mänskligheten
gjort i användningen af naturkrafterna. 1 seklets tiörjau
kunde mun lika litet ann elektriciteten» mångsidiga
användbarhet i människans tjänst som att en världsstad innan
samma århundrades slnt skulle utbreda sina husmassor vid
Mirhignns stränder.
Sådant är arfvet, som ilet nya året får öfvertaga.
Alt mera nalkas vi seklets slnt, och våra barnabarn få
upplefvu fullbordan af det andra årtusendet af vår
tideräkning. De skola skörda frukterna af det goda och det onda.
som nn sås. Den religiösa känslan har liait sin
blomstringstid. konsten och literatnren hafva haft sin. Nu ilr
ilet vetenskapens ocli indnstrins tur. Hvnd skola våra
bartia-barn upplefva? Hvilken produkt af den mänskliga anden
skall stA i blomning år 2000?
Ur en juldagspredikan
af
Momerie.
.Frid på jorden och människorna en god vilje".
Lnk. 2: 14.
(Gamla öfversättningen — don nva lyder: „frid på
jorden och till människorna ett godt beliag").
–Det miste tyvärr erkännas, att uppförandet
hos mänga af dem, som kalla sig kristna, ofta är sådant,
att änglarnas säng därvid ljuder mera likt en ironisk
sarkasm öfver kristendomen än som en lofsång till
densamma. För dem som älska frid och god vilja måste
t. ex. kyrkohistorien vara ett mycket nedslående studium.
Nästan hvarje sida däri tjänar att formörka skönheten
i Kristi karaktär och att dölja meningen och ändamålet
med hans lif. Den rBr sig nästan uteslutande om
dogmer, formler och definitioner — hvilka för Kristus icke
egde någon betydelse. Han kunde säkerligen aldrig hafva
yttrat: „för den som vill blifva frälst iir det framför
alt nödvändigt att tro pä vissa lärosatser". Kristi
kristendom består uti att lefva ett visst slags lif, men
kristendomens kristendom beslöt att man skulle „tro påu
vissa dogmer.
Under en lång titi rasade den skarpaste strid oui
Kristus var homoonsios eller homenmuios — d. v. s.
antingen han var af samma väsende som Kadern eller
en-dast honom lik. Dessa ord skilja sig blott genom en
enda bokstaf — den minsta i det grekiska alfabetet —
och denna skillnad kan just gifva ett begrepp om huru
stor vikt hela striden hade. Om man hade bestämt att
Kristus var homoousian skulle världen säkerligen icke
blifvit bättre däraf, eller om homoiousian sämre.
Således var hela striden meningslös — för icke filosofer,
som ej förstå de hårfina definitioner på hvad som menas
ined väsende eller substans, fullkomligt meningslös.–
Flere andra strider tordes äfven med lika
häftighet och för lika lumpna småsaker. Såsom t. ex. om
Kristus hade en eller två naturer. Jlonofysiterna sade, att
den gudomliga och dou mänskliga naturen
sammanblandades vid hans afielse; nestorianerna däremot förklarade,
att de alltid förblefvo åtskilda. Det fans massor af
sekter, som tvistade om hundratals olika lärosatser —
alla mer eller mindre sväfvande och mystiska, för att
icke säga obegripliga. Och biskoparne fortsatte ihärdigt
århundrade efter arhuudrade, alt. efter som deras makt
tillväxte öller förminskades, att bannlysa hvarandra och
lofva i landsflykt. 1’nder århundraden tyktes
bannlysningen vara don kristna kyrkans förnämsta
sysselsättning. Deu anno Athanasius, biskop af Alexandria,
bort-drefs tio gånger från sitt biskopssäte och var stundom
iiH.ru att förlora lifvet i de strider, som uppstodo vid
hans fördrifvande; och dock var den enda anklagelse,
som kunde göras honom, att han icke „trodde" på
tre-enigheteu på samma sätt som hans motståndare, hvilka
voro de, som för tilllällcl hade niakteu.
I våra dagar tinnes det, fruktar jag — om ock
blodsutgjutelse sällan förekommer — nästan lika myckel
hat. Jag kommer ihåg, att professor Tyndall i
företalet till andra upplagan af sitl Belfast-tal säger, utt hau
icke förvånas öfver de bittira ord, som kristna yttrat
mot honom, när hau tänker pä hur de haft för vana
ult hänsynslöst, anklaga hvarandra. „Det är saul, mun
sorgligt — sorgligt, men saul". De hafva varit så
upptagna at’ ifver lör sitt partis slagord, och af tvister om
siua sniaaktiga olikheter i dogm och ritual, att de
förglömt sin förnämsta uppgift här i världen. Mon detta
kan icke läggas Kristus till last. livar och en, som tned
eftertanke läser sitt nya testamente, måste inse, att
Kristus àsyltaile något hell annat. Mans uppgift var att
återlösa människorna frän ijiUIViskhcteu ocli att skapa
hos dem en alt. omfattande medkänsla för sinn likar.
Och på en dylik medkänsla äro just frid och god vilja
de säkraste kännetecknen: frid, eller från vara af tvist;
god vilja, eller utöfvandet af kftriftkngjlmingw. Dessa
äro de väsentligaste kännetecknen på en sann lärjunge.
C tan dem Sr hvatje anspråk utt äga religion endast
skrymteri och skenhelighet. Johannes är icke mindre
sträng i sitt omdöme här vid lag, utan förklarar
tydligt: „Om någon säger: ,.jag älskar Gud", och hatar
sin broder, är lian en lögnare.’1 —
En dag sådan som denna, hvilken, om vi också
villo det, icke skulle knnna användas på samma sätt
som alla andra dagar, är af oändligt värde. Vi
tvingas då att afstå från våra dagliga vanor och öfverlämna
oss åt det fridfulla inflytandet, af denna stilla hvilodag.
Våra julkort, våra julsånger, vår jnlgudstjilnst och våra
prydda tempel, våra möten med vänner och bekanta,
alt påminner oss om den frid och goda vilja, som
förebådades för adertonhundra år sedan. Vi dragas, oss
själfva till trots, närmare intill våra medmänniskor.
Själfva uttrycket ,,En god jul", som vi lärt att hälsa
hvarandra med. måste betyda, såvida vi icke äro
hycklare, att vi hysa ett värkligt, ett omfattande iutresse
för våra medmänniskor. Do vänliga känslor, som
åtfölja denna hälgdag. äro oemotståndligt smittande. Vi
hafva troligen alla, på bekostnad af tid och pengar,
gjort, något för att öka julglädjen för några af vår
gemensamme Faders barn. Luften genljuder i detta
ögonblick af ekot från änglarnas sång. Det är en underbar
seger för kristendomen, att på en dag af året
åtminstone godhet och välvilja föra herraväldet, ocb alla
fientliga känslor med blygsel måste hålla sig dolda.
Kristi mening var, att alla dagar sknlle på samma
sätt vara cn juldag. Är det. så för oss? Det fans
under medeltiden eu egendomlig lag, på en gång skön
och förvriden. Då de enskilda fäjderna hade blifvit alt
för talrika och vilda, gjordes ett försök att stälja dem
genom något, som kallades det andliga
vapenstilleståndet, eller ^Onds-friden". Man vet icke säkert hur detta
bruk uppkommit, men „Gnds-fridcn" påbjöds i flere
städer och iakttogs mod religiös noggrannhet. Enligt denna
voro dessa fåjder lagligen förbjudna ttnder fyra dagar i
veckan. Klockorna ringde på onsdagsaftonen för att
förkunna att, vid laga påföljd, alla fientligheter måste
tt]ipböra till följande måndag. Till måndagen uppskötos
de således; men då upptogos de åter med samma
ihärdighet. På samma sätt hafva äfven vi för vana att
efter en dag, lik den närvarande, återvända till våra
gamla vanor, hvilket för de fleste af oss betyder
själviskhetens tillfredsställande. Skall det blifva så äfven
detta år? Är det värkligen så svårt att vara en
kristen, så att vi endast kunna uthärda därmed en dag af
de 365? .Måste vi, efter att deu 25 december hafva
känt frid oeh god vilja, den 26 återfalla i vår förra
hedendom?
Vi kunna visserligen icke alla dagar gifva gåfvor,
men alla dagar kunna vi göra godt, genom vårt sätt
visa andra, att -vi äro intresserade för deras välfärd.
Kanske komma vi aldrig i tillfälle att uträtta någon
stor handling för Kristus, men den enklaste kärleksgärd
är en honom behaglig gudstjänst. Böra vi då icke med
allvar och Hit arbeta på att. tiUegna oss det. kristna
sinnelaget och visa oss ega kristendomens anda? Frid
och god vilja äro belöning nog i sig själfva. Dot
finnes en glädje inom hvarje människas räckvidd, mycket
ljufvare än endast själfvisk tillfredsställelse — glädjen
att göra andra lyckliga. Det finnes en skönhet, som
äfven tlen fulaste af oss kan tillegna sig — det
kärleksfulla uttryckets sköuhet.
När frid och god vilja härska allestädes, skall det
mänskliga samhället blifva, hvad Kristus önskade göra
det till — en himmel på jorden, lian väntade aldrig,
att ett dylikt tillstånd snart skulle kuuna uppnås. „Jag
har icke kommit för att sända frid ntan svärd". Han
förutsåg, att detta skulle blifva första värkan af hans
ord. Mon en så mild natur som hans kunde icke med
lugn hafva yttrat en så förlärlig profetia, såvida ban
icke blickat, fram mot någonting alldeles olika, om ock
i en aflägsen framtid. Ocli det gjorde han äfven. Han
förutsåg, att det skulle kouinta eu tid, då nlla
människor skulle dragas till honom och älska hvarandra för
hans skull, såsom han liar älskat dem. Så skall det eu
gång så småningom blifva i en aflägsen, en
efterlängtad framtid.
Teknisk oeh vetenskaplig
krönika.
Ambulans för torpedobatar! Ett transportabelt
örlogs-vurf med uödhuinn, som placerar sig midt, i striden lör alt
uls&ndu, henitagu och reparera de små förstöraroe, det Är
det nyaste framsteget i krig»llottornus utvockfiiigshistoriu.
Under de »euuste engelska flottmuiiövreruu vur det nybygda
krigsskeppet Vulkau fur första gången i vårksaiuliet. Det
är en koloss på ß,<jä0 ton» deplacement ocli 12,001)
hästkrafter, inrättad till varfsvärkstud för torpodobåtar.
Bosättningen beslår, utom al’ sjömän, uteslutande uf maskin- och
skeppsbyggare somt mekaniker. Det bar två trecylindrig»
maskiner ocb gör en lurt uf 20 knop. l)es» beväpning
består uf åtta 4.7-pttud» ocb tolf il-punds
»iiabhluddniugskunn-nor, fyra torpednlaucerrör och turpudonät. I Frnukrike
håller uian pä att bygga ott fartyg för »umtttu ändamål.
Ett motstycke härtill är det seglnnde sniiutorium, »om
kapten Jerrmatiu från Hamburg håller på utt Inrätta. För
personer, sotn hotas af liörjnu till ott lungUdaudo. suml
kon-vulesceiiter är som bekant ull vistelse I ett mildt, jämt
klimat ui»d ren luft syunerlige.n välgörande. Di sändas till
Kivieruii, till Mudciru, ja till Västindien. l)cn
företagsamme kaptenen inreder nu ett första klassens segelskepp
med all den lyx och bekvämlighet, som de stora
uwanåugu-renu bjuda sinn passagerare. En stab af läkare och sjuk-
sköterskor engageras och för öfrigt, en betjäning
motsvarande ett stort hotells. Det flytande sanatoriet skull
mot-tuga gäster I helpension och ined dem företaga
vinterresor-pa Atlanten» varmare breddgrader. För utt bereda passage
rarne omväxling skola allehanda nöjen arrangeras ombord
ocb hälsosamma hamnar på Azorerna, Canarieöama,
Cupver-deöarna ocli Antillerna anliipas. Antagligen kommer detta
sanatorinm att blifva mycket anlitadt. Ty de oceuutrnkter,
där det. skull uppehålla sig, höra till de stormfriaste på
jorden. Passedens jämna luftilrng skall guuga fram
knrskep-pet nnder en ständigt klar himmel.
Antalet biologiska stationer vid Europas kuster, där
hafvets djurlif studeras, är för närvarande åtminstone 21.
Frankrike gar i spetsen med 8 stationer: Arcnchon,
Con-earneau, Roscoff, Banyuls, Vimereux. Cette, Marseille och
Villa Frnnra. England har 3 stationer: Liverpool, 8:t
Andrews och Plynionth, Tyskland 2: Helgolaud och Rovigno
vid Adriatiska hafvet, Ryssland 2: Sevastopol och
Solovjet-ska öarna i Hvita hafvet, Österrike 1 vid Triest, Holland
1 vid Heldor, Norge 1 vid Bergen, Sverige 1 vid Göteborg,
Finland 1 på Esbo Löfö, grundlagd al’ professor J. A.
Palmén; och 1 station, den största til albi. är internationel^
nämligen den, som står i samband med akvariet i Neapel.
Knn människan lära sig flyga? Man ser ofta
afbildningar af flygmaskiner i rörelse uppe i luften, mon dessu
afbildningar äro blotta förslag. Alla försök hafva hittils
misslyckats. Endast- en sväfvande luftsegling rakt eller
snedt nedåt med paraplyliknande fallskärmar liar blifvit
utförd med framgång. Längst tyckes Otto Lilienthal i
Berlin hufva kommit. Hau har märk I att flygförmågans
hemlighet ligger i vingarnas hvälfda form. Han har därför
af strålformigt stälda ribbor konstruerat sig ett par svagt,
hvälfdu vingar, sum kunna hopslås som flädermössens. Do
mäta ’utbredda 7 meter mellan spetsarne och 21/» meter i
bredd, och deras yta ilr af 14 kvadratmeters vidd. Meil
dem har ban gjort lyckade scglingsförsök från de 60
motor öfver slätten sig höjande Rhinovverbärgen nära Berlin.
Han springer med sankta vingar utför backen i motvind,
riktar så i rilttn ögonblicket vingarnas bäryta något uppåt
så att den blir nästan vågrät och un bär honom luften!
Genom skicklig reglering af tyngdpunktens läge mellan
vingarna kan hau skjuta eu ilande fart i nästan vågrät
riktning och till och med göru små vändningar. Öfver hnsböga
klyftor och gapande människomassor sväfvar herr Lilienthal
flere hundra meter framåt, lyckligt parerande vindstötarne,
som stundom lyfta honom flere meter mot höjden. Ännu
vågar hnu sig ej på att göra vingslag: haus flykt år blott
ett sväfvande, majestätiskt som örnens. Ilen kan hyser
lifliga förhoppningar att snart kunna flyga meil vingslag, höja
och sänka sig efter behag och styra kosan hvart han
behagar.
Egentligen är simförmågan lika främmande för
människan som flygförmågan. Endast genom undervisning och
öfning lära vi oss simma. Kommer en i simning okunnig
människa i vattnet, gripes hon af förfäran ocb försöker
rädda sig genom iiistinktmilssigu rörelser. Men ilessn
rörelser äro ult annat !ln egnuilc att hålla henne vid
vattenytan. Helt annat är det med däggdjuren i allmänhet. De
flesta kuuna utan vidare simuiu, äfven om de äro ökendjur
som åsnan eller skogsdjur som katten, eller om de äro
dumma som haren och marsvinet. Katten har en stor
afsky för vattnet, meu kastar man en månadsgammal
kattunge i tgliii. simmar deu genast behändigt till stranden.
Hvaraf kommer donna besynnerliga skillnad mellan
mänui-skau och de öfriga däggdjuren?
L. Robinson besvarar frågan sålunda i Niueteenth
Ceutury:
Då ett djur råkar i plötslig lifsfara, förlorar det
herraväldet öfver sig själf och begynner instinktmässigt utföra
de rörelser, ilet vaiiligeu använder för att snabt flytta sig
frän ett ställe till ett annat. En apa klättrar
ögonblickligen sa högt som möjligt, eu fågel flaxar med vingarna, en
bore skuttar med båda bakbenen på eu gång, ocli de flesta
däggdjur utföra språngrörelser meil benen. Nu passar det
8ig i ile flesta f:dl så väl, att språugröri-lseu tillika är den
för fyrlota djur lämpligaste simrörelseu: hästen, hunden,
svinet springu i vattnet. Men för de djur, som hufvu en
npprätt gång, såsom människan och de människolik.! aporna
(gorillan, ckiuipausen och orungutangen) är språngrörelsen
oduglig »om simrörelsc: också äro de nämda aporna lika
hjälplösa i vattnet som ett fyraårs barn. Vi hafva lärt
oss våra siturörelser af grodornu.
Däråt, att människan icke eger uågoii instiuktiuässig
»iinrörelse, sluter Robinson, att ej häller de älsta
förhistoriska folken egt medfödd simlörmåga, oaktadt de
väsentligen skaffade sig sitt uppehälle ur llodcruu och hafvet,
såsom deras talrika mål tidslämningar utvisa. Deu medfödda
simförmågan liar miluniskuu förlorat i och med det hou
blef eu varelse med upprätt gång.
Däremot är instinkten att fly faran genom klättring
äiiuu ej utdöd bos keuuo. Håliga naturfolk i de vurma
blndernas skogar åru skickliga klättrare, ocli på Nya
Guinea bygga några stammur till och med sinu bon i
trädkronorna soui orungutangen.
1 Lastan» Pauoptikuui i Berlin uppträder lör
närvarande eu „liärtlieka" vid liuiuu Krao. Hon upptäktes för
sjutton är sedan i Romeos urskogar och beskref» då sum
ett litet uuderdjur, ett mellunting me|lun människa och upu,
med sneda näsborrar, hängande kindpåsar och gorilluögoti
ulan iris. Hau bude ändtligen trott »ig tlnnu deu felande
länken i skapelsens koilja. Del vur dock ett misstag.
lTugu fröken Kruo är ingen mellanlänk, hon är en
mäuni-»ku och en rätt ovanlig människa, eu malajisk skönhet meil
en otroligt stark bårväxt. Nästan bela henne» kropp är
betäkt med cn lång, Ult rugg: bäuderua, bröstet, balseu
ucli nusiktel ilro dock bura, luen ett par tjocka mustascher
pryder hennes öfverläpp. Deu breda uäsuu och de tjocka
läpparna förråda uiuhijblodcl, för öfrigt Ilr hon eu
välska-pad k|inna, hvars långa, kiirpsvurtn hufvmlhår v|icker
bor-linskornns ufilinl. Hon bur blifvit vltl uppfostrad, talar
ledigt fyra europeiska s|irnk. konverserar intelligent, spelar
piano ocb gör de vackraste handnrlxitea. öfver »in
hårbeklädnad är hou slid t. Deu hur inbragt bonne cn
förmögenhet, och nu onisväruius hou ifrigt uf giftuslystnu berlinare.
ALLENA.
För -Tiden" uf Ami.
in tittade frimodigt tit i världen med sina
strålande bruna ögon. Föga anade ban. hvad som
skulle möta honom i framtiden. Huru kunde väl
en pys på lem år göra det. —
På landet bådo ban roligt, lekte hein dagen ntunför
morfars stuga, bygde hus af stenar ocb brädstumpar och
plockado blåbär på sensommaren. Han märkte icke, att
maten var knapp och att mor oftast såg tårögd och sorgsen
ut. Han kände det blott så godt, när hon smekte hans
kind och drog honom intill sig.
Hvarför gråter mor, frågade han någon gång, mon
därpå fick han aldrig något svar, och han glömde så snart
att mor grät, ban bådo ju mycket, annat att tänka på,
måste samla gräs åt fåren och plocka blommor och tallkottar åt
lilla Elsa, som bodde i stugan närmast deras egen––
Mor satt vid stranden och såg ut öfver fjärden, där
vattnet glittrade i aftonsolens sista strålar. Det gjorde hon
ofta, när arbetet för dagen var slut ocb lille Gustaf gått
till hvila. Då tänkte bon alltid på flydda tider, på cn
sommar för många år sedan. — Hon såg i tankarna ön
livit-målnd båt närma sig stranden ocli hörde munter sång och
glada röster därifrån. Han satt vid styret, — ban, uieil
den hiigu pannan och ile vackra bruna ögonen. Han. som
sedan blifvit hennes största sorg och största glädje.
De råkniles dagligen. Hon försummade sina göromål
för att sitta tillsamman med honom vid den ensliga
skogsbäcken, dilr hon ostörd fick lyssnu t.iU lians behagliga röst
och se in i hans strålande ögon. Skildt påminde bon sig
en tidig sommarmorgon. Solen hade gått upp strålande
klar. Linncorna i skogen doftade och småfåglarna kretsade
muntert omkring i den svala morgonlnften. De vandrade
haml i hand utmed skogsstigen. Alt var leende gladt och
för bennos blickar låg framtidon som en lång solbelyst väg.
Huu hade läst i bennos ögon, utt hou älskade honom och
frågade henne, om lion ville bli hans vän för lifvet. —
Med honom hade hon drömt om fröjd och lycka,
honom hade hon älskat ined den första kärlekens
öfversvallande känsla, — meil det var så länge sen dess, och han
liaile glömt henne.
När hösten kom for ban tillbaka till staden, ocb
sedan hade hon aldrig sett honom. Nog liade lian ju lofvat
komma, men det löftet höll ban ej, hvarken det öller de
andra. — Förgäfves väntade hon. Hennes klara ögon blefvo
röda af gråt och matta af vaka, och kindernas rosor
bleknade bort nnder sorgen.
Hvad lifvet Rtiilå kändes ödsligt, och så trött hon var
på världen. —
Och lille Gustaf, hvad skulle det väl bli af honom?
Vintern var kall ocli stugan bristfällig. Det drog
förfärligt genom de otäta väggurnu. Mor bude sedun
hösten en envis hosta, ocb ju längre det led emot julen, dess
svårare och tätare blefvo hostskofveu. Hennes kinder voro
tärda, meu öfvergjuten af hektisk rodnad och ögonen
glänste i feber; dock arbetade hon sä mycket i hennes
förmåga stod lör sig ocb barnet. — —
Det var julafton. Hennes föräldrar hade gått till
kyrkan och hou satt aUeuu med barnet framför spiseln och
värmde sig. Hou kände, att det var si6tu julaftonen de
voro tillsamman, att lille Gustaf snart skulle stå ensam i
världen, och hon slöt honom alt fastare i sin lamn. Hvad
bon gärna velat lefva eu liten tid ännu blott för hans
skull! —
Gustaf somnade snart i hennes armar, och hon själf
slumrade äfveu. Ett ljust leende gled I drömmen öfver
hennes vackra meu tltrila drag. Hon hade det godt nu, ty
hon drömde om honoui, sitt lits enda. stora glädje, — drömde
för att aldrig mera uppvakna.
Det första anbudet.
Af Marie IWutcr.
är skördetiden och hösten närma sig, kun jug
ej uudvika utt tänka på niiu förste tillbedjare.
Många år hafva förHutit sen dess, men
det oaktadt står den lilit| roman, som knyter
sig till den, lefvande för mig.
Jag vur sjultuu år och på besök Iiob mill onkel på
hans gods. Det var skördefest i närheten och vi blefvo
alla inbjudna till deuuu högtid.
Det är, »om vore det i dug.
Efter eu festlig måltid pä värdshuset drogo vi i
procession till danslokalen, som låg I närheten. Man
öfvertalade mig utt vara med. Det var den rike godsegare!!
Brink och liuits svägerska, som tvungo mig därtill, ocli mill
Ullkel bude intet emot, iletta oakyldigu nöje.
Midt i sälen, ett stort, uf rök och sot svärtadt rum,
stod ön dokoration af iräil och blommor, och vllggaruu voro
pryddu meil friskt löf oeh fluggor. Yiigllngur med pipor
1 mun och flickor i brokiga dräkter svängde nuidt I en
hartig dans.
Hr Brink dansade mod ladugårdspigan, barnjungfrun,
och svägerskan. Adéle ocb Jug uppbjlidoi uf gårdsdrängen
ocli kogubben.
Jag roade mig af hjärtans grund, och langl efter det
godsegarna gält bort voro Adde och jag kvar i dansvimlut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
