Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
TIDEN.
N:o 10.
skop Johanssons uppträdande i vira
ständcrförsam-lingar.
Frithiof Neovius.
Generallöjtnanten Frithiof Neovius iir ludd 1830
och liar biirjat sin bana såsom officer i rysk tjänst,
sedan han genomgått kadettkårcn i Fredrikshanin.
Fltr tjueutro år seilan återkom lian till Finland fiir
att öfvertaga lödningen at det lärovärk. där hau 6jälf
lått sin utbildning. Under årens lopp alt mera
invuxen i fosterlandets förhållanden tillvann sig general
Neovius snnrt så stort allmänt förtroende, att ban 1882
blef väld till Fredrikshamns representant i
borgareståndet. Detta förtroendonppdrng har sedermera vid
hvarje landtdag blifvit förnyadt, älven elter det han
lämnat kadettkårens ledning i audra händer uch
öfverflyttat ^till Helsingfors. För närvarande är
general Neovius en af borgareståndets ledando
personligheter. Hans emeritnslif i hufvudstaden utfyllas nf en
rastlös värksamkct till fromma för det allmänna
såsom bestjTelsemedlein i flere föreningar, såsom
ledamot af åtskilliga komitéer, såsom ekonomisk och
politisk skriftställare o. s. v. Här må endast erinras om
den värksaiuma ilel ban tagit i exportföreningens
uppkomst ocli organisation, oiu hans betydelsefulla
nieil-arbete i våra järiivägsfrågor och nu seuust hans
beundransvärda ledareskap för
coiitralnndsättningskomi-ton under do senaste ångestfulla tiderua. Under denna
mångsidiga värksamhet har ireneral Neovius
förvärfvat sig grundlig kännedom af landets ekonomiska
ställning. Hvarje uttalande af den insiktsfulle och kloke
Fredrikshamnsreprescntanten följes därför mod
uppmärksamhet af hein ståndet. Dess uppskattning al
hans framstående lörmàgu bar visat sig bland annat
däri, att det anförtrott honom ledamotskap i
statsutskottet.
Till partifärgen är general Neovius en varm vän
af den svenska nationaliteten och det svenska
språket 1 landet. Men ban iir ingen öfverdrifven
språk-politiker, och högt öfver alla gruppintressen står lör
honom hela fosterlandet. För det har ban rastlöst
offrat sin ålderdoms ännu spänstiga krafter utan
annan lön än tacksamheten, oeh för det liar ban
frimodigt kämpat i tal och skrift vid landtdagen så väl
som utanför den.
Jonas Castrén.
Juris kandidaten Jonas Castrén, född 1850,
har tidigt skaflal sig en viss politisk ryktbarhet inom
landet. Itcdan som medlem uf studentkåren var han
en ifrig fennoiuansk agitator, oeh sedan dess har lians
värksamhet öfvervägande varit af politisk art.
Själfständig uch ärelysten bar han mer ån ön gång råkat
i allvarsamma konflikter med sina partivänner. I
uppkomsten af det „uiiga" finska partiet och
tidningen Fäivälehti kar han halt en väsentlig del, och
det, svenska partiets sympatier har ban tillvunnit sig
just genom sitt oförskriLkta häfdande af eu frisinnad
ståndpunkt geut emot de gamla ledarenas och den
stora massans trångbröstiide konservatism. Castrén
är vår enda värkligu yrkespolitiker. Hau har sedau
1885 varit representant för Piippola domsaga 1
bondeståndet oeli har där med växlande framgång sökt
eröfra en ledande ställning. Förkättrad som ban nil
är — han har hvarken blifvit väld till elektor eller
insatt 1 något, utakott — har ban redan ander de
hittils hållna plena visat sig som en skarp och rätt
besvärlig motståndare till de gamles regim, som han
skoningslöst gisslar.
(änder ovädreL
(For Tiden.)
De soliga junidagarna hade jagats på flykten
al ett, häftigt oväder.
Stormen skakade våldsamt oiu tränas unga
grönska och rörde upp vattnet i sjön, så utt det yrde
mot strandbrädden.
Den mörka molnväggen i öster hade småningom
höjt sig på himlahvalfvet, ocli stora, tunga, htigelbhui’
dado vattendroppar borrade sig nn med ett smattrande
Ijnd i den torra jorden.
1 trädgården såg det bedröfligt ut. Där stodo
tulpaner och narcisser med förstörda blomkronor. Där
lågo stora kvistar af nyss utslagna syréner och
knippen af ,.gultlregii" längs gångarna, och som en bild
af sorgen sågo do nyss planterade goorginerna lit
med sina itiislitnu mörknade blad.
Fru Elsa kände sig ängslig till mods, där hon
salt vid fönstret och gal akt på ovädrets framfart.
Hennes man var på en af sina vanliga
affärsresor och tjänsteflickan hade hon skickat på nppköp
till den närbelägna stallen. Hon bodde nämligen lör
sommuren ute på en villa.
Hon tänkte på sin mail, honom, som hon älskade
och ständigt längtade efter, då han var borta, och eu
känsla al ensamhet och saknad smög sig öfver henne.
Hon blef alt mera orolig ocli nervös och spratt till
vid minsta bnller. Hvad det ändå var ledsamt, att
vara allena I
Men nn hörde Elsa att någon, som kommit
uppför verandatrappan, knackade på dörren. Hon nndrado
om det, var postbudet, med bref från hennes man eller
telegrafvaktmästaren med telegram. Hon viste ej
hvem hon skulle gissa på.
Det knackade igen, otåligare än nyss och
starkare. Genom glasrutorna i dörren tykte sig Elsa
skönja en kvinnlig gestalt,. Ghul öfver detta afbrott
i sin ensamhet steg hon npp från sin plats och gick
fram till dörren.
lion tog af öfverraskning ett steg tillbaka, ilå
hon tick se hvem det var.
,,Berta", utropade hon, „hvud jag är glad att,
se dig! Aldrig liar du varit mera välkommen än
just nn. Ser du", fortfor hon i klagande ton, „jag
är allenu hemma och känner mig så nervös och
ängslig."
,.Stackars du fillu rädda bure!"
Berta hade stigit in, tagit af sig hatt och kappa
och for smekaude med handen ölver Elsas ljusa hår.
Dot låg någonting beskyddande i denna smekning,
men tonen, med hvilken hon uttalade det. skämtsamma
beklagandet, hade eu ironisk klang.
Elsa var i allmänhet icke svag för Berta, som
var Here är äldre än hon och kusin till hennes man.
Do hade mycket sällan varit tillsamman. Berta hade
i sitt väsen en kyla, som aflägsnade hvarje närmaude,
oeh det var ej utan, att ej Elsa hyste ott viss respekt,
lör heune.
Meu uii blef hon icke dess mindre glad att få
se henne. Hon hade för resten blifvit, glad att få
se hvem som hälst, blott del var eu mänsklig varelse.
Vänligt had bon Berta taga plats, och i det lion lörde
henne till soffan uttalade hon sin förvåning öfver,
att Berta vågat sig nt i ett sådant väder.
Berta svarade, att hon icke brydde sig om
väder och vind. Hon hade tör resten på vägen blifvit
öfverraskad af ovädret och icke haft lust att vända
om, di hon var så uära. Hon hade längtat att få
hesöka Elsa, som hon hade hört att för tillfället var
gräscnka.
Elsa gaf kusinen en tacksam blick och flyttade
sig närmare henne, skrämd af det buller, en uedful
lande takpanna förorsakade.
„Stackars lilla rädda harel" upprepade Berta
och trykte med medlidsam ömhet handen, som sträktes
emot heuue. Därefter tillade liun öfverlägset: „Hvad
sådana små varelser som du ändå ha det svårt. De
hörde aldrig lämnas allena."
„Och jag är så ofta allena", sade Elsa, som
glömde hur främmande hon och Berta i det hela voro
lör hvarandra. „Angnst är ju så mycket borla."
r August 1"
Berta ville säga något, men hun afbröt sig
bustigt och dot, for ett hårdt, nästan bittert drag öi
ver hennes ansikte.
^Hvarför följor du då inte med honom!"’
frågade hon med en egeu skärande klang i rösten. „Ilot
vore visst roligt för er båda."
.Det går inte an. Jag är rädd på sjön och
sjösjuk, förfärligt sjösjuk, och på järnväg är det, inte
stort bättre."
Bertas läppar krökte sig föraktfullt.
,.Då är det värkligen häst att du stannar
hemma. Men hvarför öfvertalat- du inte diu man att
göra detsamma?"
„Han måste resa för sina affärer och dessutom
är hau så orolig. Han längtar städse efter
någonting nytt."
Elsa sade detta med naiv uppriktighet. Hon
märkte icko, att Berta blifvit blek.
„Ja, så är det,. Man jagar städse efter något
nytt, ocli när det är uppnådt, ilå tillfredsställer det,
e| längre."
Berta talade med dämpad stämma oeh liksom
för sig själf. Det. såg ut som hade hon glömt iilsa,
men strax därpå var lion åter inne i situationen och
fortfor:
„Din man kominer uatnrligtvis ändå nita hem
ocli hälsar på. inte sant?"
„Ja visst", svarade Elsa gladt, rhan kommer
nog ofta hem".
„Och då har ban med sig en mängd vackra
gåfvor", framkastade Berta.
„ja, en bel mängd, fiir hvilka jag inte ens
alltid har användning."
Elsa skrattade.
„Du Iir i alla full förtjnst öfver dem", sade
Berta forskande. „Do kuuna kanske i någon mån
ersätta honom, när ban är borta."
Kisa skakade på hufvudet, utan att fästa sig
vid sarkasmen.
„Nej, men de glädja mig för stunden.
ljuspunkten i min ensamhet är ändå alltid telegrammet
med underrättelsen om hans hemkomst."
„Oeb när hun är hemma", fortfor Borta och
drog djupt, efter andan, „då leker ni tillsamman som
två glada barn".
„Ja, vi ha värkligen mycket muntert, vi skratta
och skämta."
„Ocb ban sluter dig i sin famn", sade Berta
med nnäertrykt lidelse, och säger: Lilla förhäxande
troil, nn skall du vara glad och lycklig."
Elsa log.
„ Just så brukar August säga. „ Lill a förhäxande
troll" är hans favoritbeuämning, men hur vet dn det?"
„Nå, vi äro ju kusiner och ha varit mycket
tillsamman. Jag liar för resten nog lärt känna den
ordbok hau begagnar. Den Iir inte så rik."
Borta lät Iföra ett litet, elakt skratt,.
_Meit vill ilu, att jag skall berätta mera otn
honom? Nåväl! Han tar ditt, hufvud meHan sina
händer, blickar dig ömt in i ögonen och hviskar: När
du är glad och lycklig, då är ilu vacker, naiv och
rolig ocli då är du mig kär, oändligt kär."
„Så år ilet", sade Elsa vekt.
Det uppstod en paus. Borta satt med nedböjdt
hufvud ocli stirrade framför sig. Det hade kommit, ett
sorgmodigt, uttryck i hennes ögon och hennes läppar voro
hårdt sammanprässade. Många minnen trängde sig in
pä hcnue, minnen, som lämnat bitterhet i själen och
hårdhet i känslan. Hon och August hade en gång
varit förlofvade, ocli hon hade drömt oin lycka vid
hans sida, men deras förlofning hade blifvit bruten ocb
drömmen om lycka — ja, den var också förbi.
Och den där lilla varelsen, som var rädd för
alt och såg så bräcklig och svag nt, bon hade trädt
i hennes ställe. Hon fick som Augusts hustru alla
de ömhetsbetygelser, tilia de kärleksbevis, som ined
rätta haile bort tillkomma henne.
En darrning genomilade Berta. Hon erfor
plötsligt en känsla af bitter afund uch en oädel lust att
såra deu kvinna August älskade.
Elsa såg upp.
„ Hvarför säger du ingenting vidare?" sade hon
med tonen hos ett bortskämdt barn, som fruktar att
gå miste om ett ntlofvailt uöje.
Bert,a rykte på axlarna.
..Jag har ingenting vidare att tillägga."
„Ali, kära Berta, visst har du det", sade Elsa
iuställsamt.
„Nej. August, säger ingenting mera. Han
endast smeker och kysser dig . . . Eller väutal Ert
samtal har blifvit allvarsamt. Din man talar oin sitt
arbete, om sina planer och förhoppningar, framkallar
spörsmål, som ligga ocli vänta på lösning och upptar
till behandling vidt skilda ämnen . . ."
Bertas ögon glödde med en dunkol glans och
fingo ett skarpt och forskande uttryck.
„ O di du, som delar din tuans intressen, du
deltar al bela din själ. Du fruktar, gläds och hoppas
med honom, som det anstår en god kamrat ..."
„ Nej, Bert,a", afbröt Kisa på eu gång förvånad
uch oangenämt berörd, „uu misstar du dig alldeles.
August tycker ej om sådant. Jag ger honom min
kärlek och ban fordrar ingenting mer."
„Hau fordrar qj mer", upprepade Berta med
el-tertryck, „meu skulle ilu fordra mera, då skulle han
rynka pannan, gäspa uch säga: Kära barn, vi paasu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
