- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
83

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 10.

TIDEN.

83

Jag gick långsamt, dit. steg för steg och gjorde
några första försök till närmare bekantskap.

— Fårskalle, ropade jag åt den mod min mildasto
röst, en .sådan liten fårskalle, som springer undan
lör mig. Jag som är din störste välgörarn. Till
slaktaren ville Aon föra dig. Tänk dig liara! Till
slaktaren — den bacill, som dina fäder ocli förfäder
dött af. Men jug vill rädda dig från ärftligheten i
det fallet,. Jag har barn ser du, bådo små oeh stora,
oeh dem skall dn låta tycka om dig och äta godbitar
ur deras bänder och fiir resten kan du löpa omkring
efter behag i trädgården ocli göra hvad du vill. Du
får till och mod iita fläderbuskens löf och gnaga på
rosenbnskarne, om du liar lust. Man får ju så sällan
lag i ett, väsen, som man riktigt, kan ställa det
trefligt för uch i någon mån godtgöra hvad ni får hau
fått. lida af oss människor. Altså var kluk, förstår
du? — Nå hur vill dn heta nil? Leanda —
tycker du om det. namnet?

,,Määäh!" svarade den. Och när jag kom
närmare ocli redan sträkte ut armarne emot deu, gjorde
den ett högt spräng och for i väg bort med vild fart.

Så kommo borueu och tjänstefolket för alt. fånga
in den. Nä då fiek jag veta liurn myckel, klokare
ett lem veckor gammalt får är än sex människor, af
hvilka åtiuinstouc tre Ini sina sinnens fulla bruk.
Lammets fiirsta strategiska grundsats var att. hälla
sig möjligast långt ifråu Kemien. Och så ofta det
kom i trångmål i nitgot hörn eller så, så väntade
det ej så länge, att vi huuno aluta kretsen omkring
det, ntan bröt sig igenom i tid. Jag fick eu gång
tag i en ful, då föll det omkull uch skrek till af
smärta, hvarför jug släpte mitt tag. Det gjorde mig
ondt, utt vi måste hetsa det arma djuret så af idel
vänlighet.

Vår minsta flicka försökte lugna det genom
att tilltala det på bonddialekt — den lilla trudile ej
lammet om att kunna högtyska. Hou försökte inbilla
det att vi ej ville slakta det utan endast klappa uch
smeka det, låta det få dricka mjölk och få ett rödt
sidenbaud om halaeu m. m. Ingenting hjälpte, lammet
darrade som ett asplöl’ och höll osa uppenbart för deu
största olyckan i dess lif.

„Määb! Mällhl" — skrek det på hjälp, men
iugeu skapare steg neil ifrån himmelen för att befria
det. oskyldiga lammet, frän sin dödsångest, Så beslöto
vi afstå 1’råti våra försök att taga fast det och
öfverlämna det, ät, sig själft uågon tid.

I trädgårdens längst, bort belägna ilol är en
liten port. ut till gatan, lugen uiäuniska och lutet
får hade aagt, lammet, att det inöjligeu sknlle kunna
komma uf den vägeu, men det stälde sig tätt intill
porten och blef där bela förmiddagen. Om det hade
stött till deu aldrig så litet med hufvudet, så hade
det varit, ute i vida världen, — men det kunde dess
fårlörståud icke begripa, utau ileu stackars Leauda
stod där utan att skrida till aktion. Så ofta kor, oxar
eller vagnshästar gingo förbi bräkte lammet eu appell
till deras medlidande; — de voro väl ej de3s
jämlikar, men soiu fyrfotiugar stodo de det, närmare än vi
tvåbenta odjur. Endast när eu stor slaktarhuiid kom
lörlii sprang det bort, fullt, af fasa och kom rakt till
bersån, där jag satt. När det bär också stötte på
fleuden gjorde det belt om Hå hastigt, att det förlorade
balansen ouh föll.

Jag började redan ångra att hafva köpt lammet.
Det hade så gärna kunnat kommu till slaktbänken,
nu vore i alla fall dess lidanden överståndna och
det behöfde ej längre pinas i fångenskap hos oss.

Natten tillbragte det i en koja, där pigau hade
lillredt ett halmläger åt det. Hou hade dessutom
ilitlagt brödstycken uch eu handfull frisk klöfver.
Men på morgonen, när lammet äter sprang omkring i
trädgården, lågo brödstyckena orörda pä halmen och
klöfvern likaså; — Leauda hade försmått både
frukust och middag. Under de tjugulyra timmar hon
var hos oss, hade hou nj förtärt någonting, trots all
deu härliga färlüda, hvarmed trädgården var
öfverfall. Hon stod endast vid staketet och glodde utåt
gatan bort mot ile blå bärgeu i fjärrau, där hon liade
sitt hem.

Längtan efter mor och syskon gjorde dess hjärta
beklämd!,, hemlängtan till do uäjdor, där det tillbragt
sin första barndom, kvalde iless själ.

„Määäh!u snyftade det ut genom staketet med
bruten stämma.

Hade jag blott vetat, närmare om hval’ dot hade
sitt fäderneslands gröua äugder, hade jag oj kuiiual.
stå emot längre utau burit det åter till sina förra
egare uch med pengar och goda urd bevekt dem att
åter upptaga det i sin hjord. Då jag tidtals känt

mig benägen att tro på själavandringen och i
ögonblick af ajlllsfràuvaru àterfunuit min förrymda själ
gasterande hos något annat väsen, så led jag äfven
nn hemlängtans alla kval sfi intensivt, som vore jag ett
meil det hvita lammet. För resten, om mon ser saken
rätt, så kan ilet j|| komma på ett. nt. om del är dot
ena eller det audra kräket, soin lider, ty kräk är kräk
och lida är tiiln.

Danieli lyckades dock inleda ett slags aflägsen
bekantskap med lammet och fröjdade sig på
respektfullt. afstånd, när det någon gäng nedlät sig att nafsa
åt sig ott par grässtriu eller något litet sallat. På
tredje dagen bräkte det inte längre och tillät nss litt,
koiuina del, något närmare in på lifvet, sli att vi redan
började hoppas, att, ile| i nåder skulle täckas erkänna
sitt nya hein som sådant. Ken man skall ej hänge
sig åt fiirvägun drömmar!

Otn aftonen samina dug var hein huset i uppror,
barn éeb tjänstefolk sprungo rådlösa hit ocli dit.
Endast hushållerskan stod lugn med händerna i sidorna
ocli sade: — Hvad var det jag sade! — Men herrn
lykte väl ban hade ön giihlnn och sextio kreutzer
för i lycket, I —

Leanilii var försvunnen ! Alla portar och dörrar
voro stängda, alla vinklar och vrår genomsnokades,
men hou var försvunnen. Lilla Märtha utstötte det
lörsta jllmiuerropet, do andra instämde, Lammet hade
antagligen trängt, sig igenom st.aketapjälorna nt pä
gatan. Men i ileu stora syndfulla världen var det
oskyldiga kräket, utan räddning förloradt, dämin voro
vi albi ense. Den stora slaktarliunden hade nyligen
blifvit sedd gå förbi och ban liiule nog ej betänkt,
sig länge på att representera sin kusin vargen.

Följande dog var stor sorg. Min gon bilde gjort
ett kors utaf två vedträn och stält upp det på den
plats invid fläderbusken i trädgården, där lammet
hade uppehållit, sig som oftast. Pigan hade till och
med fallit på knä och läst ett läder vår för „deu
heliga Leanda i himmelen". Och när
sorgehögtiden var till ända bräkte någon ute på gatan ett,:
„ MILiläh !11 —

— Leanda, Leauda! ropade alla med full hals
och rnaade till porten för att öppna. Lammet stod
där utanför och sprang ej bort, när vi kommo närmare,
utau kom iu i trädgården så lurt, det bura kunde.
Det smög sig tiltt intill mi.ua fötter och darrade af
ångest.

— Nå, mitt lain, du tycks ha upplefvat,
äfventyr sedan i går! Så rufsig i ulleli och blodig om
vänstra benet, — och det högra örat, —.

— Gud sig förbarme, så hon eer nt! — skrek
hushållerskan, örlapparne äro ju alldeles i trasor!

Och det var sa. Men ändå såg Leauda ut
som eu riktig lyckans lamunge, för att boll lyckats
fluua vägen ur nöd och foror tillbaka till detta
fridsamma Edoii. Och hou blef upptagen som en
lör-lorad familjemedlem, hon räkte ej till för alla de
armar, som på en gång sträktes emot henne. Men
hou lät omfamna sig utau att göra några
omständigheter och var ej mera skygg. Diiiler ile aista
tjugulyra tiuiiuuriie hade hou otvifvelaktigt fått lära känna
belt andra fiender än vi voro.

Kon blef badad och kammad uch litt sig alt
väl bekomma, nappade efter mat livar hou kunde
konunu åt, oeh det var ej möjligt att liållu henne
fräu lifvet numera, Äu sprang hon efter den ene
än efter den andre och koketterade och piruetterade
och såg aå alt. emellanåt på oss hvad för effekt det.
gjorde. Och me.d lilla Märtha började den gräl,
nappade tag i hennes förkläde, så att, hon råkade i
dödsångest för utt möjligen blifva uppäLcii med hull
och hår. Dun kära Leauda puftudes till uch med som
en veritabel buck med hufvudet, hvadan hushållerskan
sade rent. ut, att uog vore det bilat att slakta deu i
tid, medan man kunde rå på den. Denua proposition
röstades omkull utan vidare i barnens höga råd, till
och ined lilla Leauda skrek för pinkäru lifvet, all,
man ej Unge döda lilla Leauda.

Nu bräkte lammet,’ endast, när ingen människa
fans i närheten. Jag roade mig alt emellan att
härma dess bräkiiingar, där jag aal,! i beraåu, hvilket
kom det att bräka ännu vitne. —

— „Määäh!" ropade jag.

— „Määäh!u, svarade det lnidteiuot. Och så
for-ilrefvo vi en halftimme, tils husliAllerskau skrek ut
igenom fönstret eu ironisk förfrågan om vi voro
förrykta bägge två bådo den gamle och don unge
fAr-akalleu. Och då blef det uppenbart, at|, deu »varande
bräkuiiigeu utgick fråu min yngste son, aum »att
bakom husväggen, äfvensom att vi hvardera hållit
hvarandra lör Leauda, medau hou — det värkliga fåret —

låg i sitt stoll ocli idislade. Jag blef för ett moment .
hemsk till mods och började åter fantisera öfver
själavandringen, men denua gång så utt jag ej sökte min
egen s|äl i eu fårkropp, ntnn fruktade, att en
fåra-själ farit i mig.

— Ja, ju! ropade hushållerskan en gång, till
slnf. bli vi väl f&r allesamman, om det fortgår på detta
viset. Och så kommer väl lamungen all spatsera in
i matsalen oc.li som familjemedlem deltaga i |nid|ingen!
f mitt lif har jag aldrig varit ined om sådana här
dumheter! —

Hon visade sig kinn|a spå. Hushållerskan sknlle
alltid ha rätt, — det slog ej fel! Leauda satt. mycke|,
riktigt, vid middagsbordet emellan mig och mill
yngste pilt. Men hon deltog i måltiden endast uär
sallaten serverades; — för ile nndra rätterna betackade
hon sig, trogen sina vegetariansk!! grundsatser.

Men uär vänskapen mellan oas ocli Leanda
hunnit. siu kuliiitual.ioiispiiiikl var sommaren bIiU.
Dagarne blefvo korta uch bela förmiddagen låg grå
dimma eller kull dagg utbredd öfver näjdeti. Vi packade
in för att flytta till staden igen. Mon Leanda? Doll
frågan vågade ingen framkasta utan att barnen
upphäfde höga rop al ovilja.

— Leanda sknlle naturligtvis ined.

— Såå — hon skall med? — Hon skall väl
springa npp och ned för alla trapporna i linset? Få
sitt stall i sängkammaren, och där intaga gina
måltider och gräs och klöfver? Och när det, kommer
främmande skall hou väl trippa omkring i saiongon och
underhålla dem med sitt „MitUh!u Nej, det går altlrirj
an! Vi gifva lammet åt, graunbondcn ocli be honom
fodra det, öfver vintern och våren, och när vi komma
bit. nllsta gommar blir det aå mycket roligare att
träffas igen!

Sällan har ott lagförslag haft större svårigheter
att blifva antaget af någon folkförsamling än min
proposition till barnskaran. Deu jäsande revolutionen
i barnkammaren kunde endast undertryckas med ett
kraftigt kiiytnäfsslag i bordet. Men dä blef alt i
ordning.

Afskedet från Leanda blef rörande, så rörande,
att, jag ej kan beskrifva det,.

För att kunna hinna med snälltåget måste vi
mycket tidigt följande inorgou begifva os» i vilg och
lämnade vårt gamla landthus inhöljdt i ogenomtränglig
dimma. Tåget höll endast en minut vid bangården,
vi stego in, och medau vi rullade i väg deklamerade
lille Haus ett, al siu barnkainmurpoesis mest rörande
afskedskväilen till den flyktiga sommureu. „Määäh!"

— svarade det under bänken till min gränslösa
förskräckelse, Det hvita olyokslaininet var mod i kupén!

— Naturligtvis voro hamon ntom sig al glädje och
ingen viste huru det lindé gått till, medan jag salt
där uppfyld af bäfvan öfver hvad komma skulle. Nllr
konduktorn dök upp vid föustret voro vi naturligtvis
alla på det mcat förekommande sått til) reda med våra
biljetter, aå att ban fortast möjligt skulle komma i
väg. Men äudå liauii Leanda gifva sig tillkänna för
honom.

— Nå — det gifves ett siitt att. komma
tillrätta lucd konduktörer! Altså öppen bekännelse ocli
en hemlig handtryckning. Ett ögonblick betänkte sig
den ädle mannen, — hundar och kattor, till ocli uied
höns iioh kanariefåglar var hau beredd att, öfverraskas
at, men ett lefvande bräkande lain bragte honom
totalt ur fattniugen. Slutligen när mill handtryckning
uppropades eu gång till, ansåg ban, att man äiulå ej
kunde kasta nt kräket; — diatriktsiuspektören komme
dessutom så sällan HU de. tidiga tågen, »å att lammet
kunde få stanna kvar, om det hölle sig under bänken.

Men naturligtvis kom iuspektöreii just tlU värt
tåg, ooh det redan på nästa tåg. Och Leauda underlät ej
utt hälsa med sin respektfullaste brukning. Hade jug
kunnat döda det öfver sin sköna stämma så
höglär-diga lammet med en enda trampniug, så hade jag
blifvit, mördare i salunia nil.

— Hvem tillhör det odjuret? röt inspektören.

— Herre, svarade jag siurskt, då Ju alf
redan var förloradt, — ett lam Ilr iutet odjur, men
om hörru är rädd för det, så skaU jag mycket, gärna
binda det!

Mannen val’ naturligtvis oresonlig I enlighet med
sitt, höga ämbete, Beslutsamt hogg hau Leauda i
halsskinnet, oeh slängde den emot det öppna föustret.
Jag fick ödnyukn tnig grundligt, för att. skaffa henne
respittid tils vi vore framme vid tiilstn slation. Ocli
det lick jag endast på villkor, at.) jug or.li IuiiiiiihI ville
uppehålla oss aå länge ute på vagnens plattform. Sä
stod jug slutligen utstött nr skötet af min familj på
vagnens plattform rand Leauda på armarne, fust be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:40:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free