Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260a.
TIDEN.
N:o ?8
jag? Jug var smickrad, jag erfor så mycket nöje,
att jag icke viste hvad jag skulle svara. Han talade
väl ooh lilnge utan att hiijda sig. Sedan förde han
mig till min plats. Därefter satte jag mig vid etf
fönster; gardinerna dolde mig, då de föllo igen bakom
mig. Jag började reflektera, jag tänkte tror jag på
mio pratsamme dansör, ilå jag hörde honom skratta
och prata. Hun talade vid eu vlln om en liten ditin
en, som rodnade vid minsta ord, om en nyss nr
klostret utsläpt, flickunge med nedslagna ögon, som
blef ful genom sin alt för blygsamma min. Titan
l.vit-vel talade ban om Therese, min goda väniunn.
Therese har små ögon och stor mun. Det är eu
lörträff-lig flicka, Kanske talade han om mig. De unga
herrarne ljuga då I Jag skulle då vara ful. Ful!
Therese är emellertid fulare. Ja säkert talade han
om Therese.
Georgette smålog ojh fick liksom en frestelse
att, gä och rådlrågn sin spegel.
— Sedan, tillade bon, gjorde de narr al
damerna på balen. Jag lyssnade, jag slutade med alf
icke förstå mer. Jag tror att de sade fula oril. Som
jag icke kunde aflägsna mig, tillslöt jag tappert
öronen.
Dansboken började bli munter. Han började
diskntera en mängd nanin för att bevisa för
Geor-gette, att, Therese nog var den lilla dumma, fula,
håll-niiigslüsa, alt för blyga damen.
— lJaii] bar blå ögon, sade ban. Visserligen.
Paul ilr icke en liiguare, och jag har hört. honom
säga behagliga saker åt dig.
— Ja, ja, upprepade Georgette. Herr Paul
har blå ögon, och herr Paul är icke någon lögnare.
Han liar blomia mustascher, som jag föredrar framför
Charles’.
— Tala icke till mig om Charles, återtog
dans-boken; haus mustascher törtjänn icke dot minsta
småleende. Hvad tänker du inn Edvard? ban ilr blyg
och vågar endast tala med blicken. Jag vet icke,
om dn förstår det språket. Ock Jules? det tinnes
ingen annan äu dn, försäkrar hau, soin kun dansa.
Ocli Lucien, och Georges, och Albert? alla Unna dig
förtjusande oeh lika under långa timmar elter eu
al-mosa af ditt leeude.
Geurgette började åter iiLI. räkna knapparna
]ià täcket. Dausbokens plailder började att förskräcka
lieu||e. Hon kände den bränna siua händer; hun ville
slå ihop deu och hade icke mod därtill.
— Ty du var drottningen, fortfor dämonen.
Dina spetsar vägrade att dölja dina iiakuu annar, din
sextonårig:! panna förbleknade din krona. ;vll1 min
Georgette, dn kunde icke se ull., hade dn kunnat det,
skulle du hyst medlidande.
Och det blef eu medlidsam tystnad. Georgette,
som lyBsnaile småleende, skrämd, såg boken nu
förblifva stum.
— En rosett hade fallit frän mill klädning,
sade hon. Det var säkert det, som gjorde mig ful.
De unga herrarne skämtade bestämdt i förbigående
däröfver. De där sömmerskorna äro sä slarlviga!
— Dansade ban icke ined ilig? utbröt daiisboken.
Hvem dä? frågade Georgette rodnande så
starkt, att axlarna blefvo röda.
Hou uttalade slutligen ett uainn, som hou en
kvart, timme haft framför ögonen och som hennes
hjärta stafvade, under det att hennes läppar talade
om den söuderslitua klädniiigeu.
— Herr Edmond, sade bon, syntes mig sorgsen
i går afton. Jag såg honom pä afstånd betrakta
mig. Dä han icke vägude nalkas, reste jag mig upp
och gick fram till honom. Hau blef tvungen att
bjuda upp mig.
— Jag tycker mycket om herr Edmund,
auk-kade deu lilla boken.
Georgette gjorde min uf att icke förstå. Hou
tortfor:
— tluder dansen kände jag haus hand darra,
ila hau höll mig om lifvet. Hau framstammade några
ord beklagande sig öfver värmen. Då jug säg att
ban tykte om rosorna 1 mill bukett, gal jag honom
en af dem. Det yar väl icke något ondt i ilet?
— Oh nejl Sedan då hau tog emot. blomman
befann sig lians innu af en besynnerlig Bltimp nära
mina tingrar. Han kyste dem belt sakta.
Det vur väl icke något ondt i dot,
upprepade Georgetto, som sedan ett ögonblick plägades
förfärligt i säugeu.
— Oh uiy! Jag hannar mig värkligen att
hafva låtit liouom vänta på denna stackars kyss.
Edmund skulle blifva eu förtjusande liten mau.
Ueurgetile, mer uch uier orolig, varseblef icke
anuat än en af sina tötter, som hade kastat at täcket.
— En förtjusande liten mau, upprepade hon på
nytt.
Jag, jag tycker mycket om bonum, Återtog
frestaren. Om jag vore i ditt, ställe, ser du, sknlle
jag gärna återge hans kyss.
Georgette biel stött,, Den lille aposteln fortsatte-.
— Ingenting annat Hu e.n kyss, där, belt sakta
pä hans namn. Jag skall icke säga honom det.
Den uuga flickan tog gudarne till vittne, att.
hon icke skulle göra något, dylikt. Men jag vet, icke
hur sidan befann sig |inder hennes läppar. Hou
viste ingenting njäll därom. Alt under protesterande
kyste hon namnet två gånger.
Då varseblel bon siu fot, som roade sig i en
solstråle. Förvirrad lade hon täcket öfver, hon var
nära all förlora fattningen, dä hun hörde nyckeln
gnälla i låset.
Daiisboken gled ned bland spetsarne och
lör-svaiiu i en Inist under kudden.
Det. var kammarjungfrun.
Goethe-kull i Kiu|lanil.
Bref till Tiden.
London ilen S.t juli lä!)4.
Essays ou Goethe By Thoma* Carlyle. Cassel.s
National Librarv London. Paris Å Melbourne 18UI.
Goethe. His lile and writ-ings By Oscar Browning,
M. A. London 1802. Swan Sonneusobeiu & C:o.
Goethe reviowed after sixty years. Bv J. K. Seeloy
Litt. D. Ttegius Professor of Modern Historv in
the University of Cambridge London 1 SO t
See-ley it C o Limited.
Tlie Lvceum Faust By Joseph Hatton. Reprinted from
the Art Journal 1894.
II.
Goethes engelska profet, Carlyle, har gått. till
sina tiider; deu generation, som lyssnade till Carlyle
och studerade Goethe på grund al lians räd,
försvinner. Ett nytt. släkte liar kommit nch nya strider
kämpas och nu fråga vi igen: var det sant alt hvad
Carlyle sade oss; behöfva vi studera deune utländske
Goethe? Det skulle vara eu lättnad att, få liöra. att
modet har försvunnit och behöfver icke äteriipplifvaa.
Det är uäiuligeu just icke vår vana att studera
utyk-keu utländsk literatnr. Det finnes i själl va värket,
endast en utländsk diktare, suiu halt ett varaktigt och
djupt inflytande på oss, och det ilr Dante. Äro vi
nödsakade att tillerkäuua denna ovanliga iira Goethe
också?
Del är professor Seeley, författare till Ecce
Homo och andra framstående arbeten, som i siu bok
oiu Goethe Iramsläller dessa Irågor och lian ger dem
ett mycket ntlörligl svar. Han anställer till en
början några intressanta jämförelser mellan Goethe och
Shakespeare oeh Scott. Det säges ofta, att en skald
itr produkten och själfva blomman af eu storhetalid,
Man detta är blott sunt om en viss klass al stora
skalder. De lefva i midten af stora män och i
midten al stora tankar och stora dåil. De begagna ett,
språk, hvilket gradvis torrnåls och skapats lill
poetiskt bruk af eu följd af poeter. Så framLräda de
stora skalderna och få njuta skörden af andras arbete
.....Shakespeare var en normal produkt af dou
Eliaabethska storhetstiden, då eiigelsuiäunen hade
bill vit vana vid stora män och hjältedater och voro
fylda med stora Itirv&utuiiigar. Scott, Goethes stora
samlida, luule Shakespeare och mänga audra stora
engelska författare att taga till mönster, och under
två århundraden hade en blomstrande literatur i
England skapat, ett. gudi samförstånd mellan
författarne ocli allmänheten. Goethe hade icke alls en
sådan arfvedel att tillträda. I sl.illlel. lör litt vara
produkten ocli representau leu af en stur tidsålder och
resultatet af många generuLioners literära arbete växte
Goethe upp blund ett folk. anm uuder ett sekel hadu
sjnukit neil till pnetisk nfruktsuinhol oeh natiouel ocli
politisk betydelselöshet. Del tyska språket luide fal-
lit i vanskötsel, ja, rent al fallit, nr bruk beträffande
de högre samhällsklasserna. I stället för att
nmgil-vas af en poetisk atmoafär var luften mättad
ufhvar-ilaglighet, tarliighet, medelinåttighet. Den poetiska
fattigdomen Ilade långa anor i Tyskland. Goethe
kunde ej skåda tillbaka på några stora poetiska ljus;
i stället för Milton hade hun endast, Hoflnianswaldati;
i stället liir Shakespeare endasl Gryphitin.
Goethe var liksom en fältherre, hvilken har till
uppgift att oj blott vinna segrar nt.au dana soldater
och skapa arméer. Peter deu store blef illa stagen
al Carl dou to|fte vid Narva och af turkarne vid
Pruth, men likväl skapade ban det. moderna Ryssland.
På samma sätt har Goethe, ehnru lians första literära
produkter ej äro så lyckade, skapat den lunderna
tyska literaturen. Vid ett bedömande al hans storhet
inåste mun taga i betraktande de oerhörda
svårigheter ban hade att kämpa mot. Då man framhåller att
Shakespeare skrel eu miingd odödliga skädespel,
mellan Goethe endast producerade ett. odödligt skädespel
jämte åtskilliga Iragineut och medelmåttiga dramer,
så bör inan ihågkomma, att. Goethe hade att uppfostra
och dana både sig själf och sin publik.
Hvad som synnerligt tilltalar den engelska
kritikern Ilr Goethes djupa allvar i nppsåt. och tendens.
En myckel stor del af världens poesi är till sin
mening icke allvarlig. Den uttrycker icke hvad
författaren värkligen tänker och känner, utan hvad suni
spökar i haus hjärna, de fantasier som kommu till
honom objudna, och ilesaa äro ofta ott eko al forna
tiders tro och åskådning. En tidsålders allvarliga
tankar gä igen i följande tidsåldrars poesi. Den poesi,
som uppkommer genom ett nytt, originell betraktande
af naturen uch företeelserna, är mycket mera sällsynt
och blir i allmänhet icke väl mottagen af publiken.
Meit detta nya originella är ett nödvändigt, villkor fiir
poesins hållande vid lif. Wordsworth, ehuru icke
myk-ket förstådd och uppskattad af sin tids människor,
förde detta nya lifselement till deu engelska poesin.
Samtidigt med alt Wordsworth var en sådan
reformator i Englund var Goethe det i ännu högre grad i
Tyakland. lian var en dödlig fiende till deu
konventionella granna atilen ocli det toma ordpràlet. lian sade:
Pä ord gitr ej dou mannen jakt,
Som vill på allvar halva något sagdt.
De granna tal, hvarmed man krusar
At. mäiiakobnrnen, bjäfa med glitter på,
De kännas som en höstvind töckengrå,
Som genom torra lijfvärk susar.
Och apela pä känslorna, det kunde jn hvilken
kläpare som hälst. „Ach, die zärtliclieii Herzen, ein
P|uscher vermag sie zu ruinen." Meu med alt
allvar iir Goethe icke tråkig. Tråkig är en relativ
term; den betecknar blott brist på samförstånd och
„korrespnndeus" mellan författaren och läsaren.
Vidare påpekas, hurusom Goethes skrifter vinna
alldeles ofantligt i intresse om mun känner hans
lefnadsöden, hvarom Goethe själf har yppat så mycket och
tyska lorskare med deu kända tyska grundligheten hafva
väl lyckats i att komplettera. Vi känna ingenting
0111 Homer; vi hafva knappast någon detaljerad
kunskap ont Dante; vår biografiska kännedom om
Shakespeare inskränker sig till två eller tre oviktiga fäkta.
Goethe däremot tager oss bakom scenen och visar oss
i fullaste detalj hur ett stort poetiskt snille tänker
och känner. Det finnes nu ett ofantligt mycket
rikare material lör ett Goethe-studiuiu äu dä Carlyle
rekommenderade honom, ocli intresset och nyttan af
ett sådant stndium är större än uåguusiu. Han är
all fortfarande „Der grosse Mann, der edle Pedagog,"
som kan gifva goda råd åt oroliga andar, gilva en
tuassa vishetsregler för alla lilvets förhållanden ocli
mäktigt tala till tiden.
Medan professor Seeley i sitt arbete ur skilda
synpunkter egnar en filosofisk och kritisk
undersökning af Goethe titan att sträfva efter liillständighet
och utan att ingå i några biografiska detaljer, ger
Oscar Browning däremot eu rätt utförlig
lelnadstock-iting med stöd af tyska forskuiugar. Han framhåller
att Goethes aiitobiografi, deu bekanta Dicliliing lind
Wahrheit, är synnerligen missledande i stil|le|, tör att
vara en tillförlitlig källa för biografer. Det är en
samling hågkomster, meu det visur sig, att meilau
skalden väl ihågkommit sin inre utveckling halva de
yttre omständigheterna förgätits. Själ I biografin bar
gilvit eu oriktig uppfattning af Goethe uch skadat
lians anseende, Dichtung und Wahrheit, har förlurat,
sin plats aum historia, meu bibehåller sin plats som
klassik. Goethe behöfver intet föravar, blolt ett
sympatiskt studium „Liksom Homerus i sig
koncentrerade autikena ande, Dante medellideiis, Shakespeare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
