Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 41
.Fullkomligt?"
»Fullkomligt.44
»Således?"
»Det är gjordt."
»Nåväl lät oss tala om det."
-Ja, lät oss tala om dot."
Alldenstund han hado betaldt i’ör rad, och dot
ganska ansenligt, voro tidningsredaktörerna inko nöjda
mod detta sätt att skrifva följetong. Redaktören för
»La Presso" Dujarrie gick att uppsöka Desnoyers, sora
egde ^Le Siècle", ooh sade åt, honom:
„Är det icke förfärligt, sä Dumas slösar med
utrymmet? Inte mer fin ett par ord pä radon. Det kan
inte fortsätta på det viset."
Man kom öfverens om. att man icke skulle befealn
Dumas mer än hälften af det betingade priset pr rad,
om han gjorde dem så korta. Samma dag. som Dumas
fätt underrättelse härom, kom jag. berättar
Villemes-sant, upp till honom. Han höll just pä att stryka öfver
en hel sida och sade ät mig: -Nu har jag dödat
honom."
^Hvilken har du dödat?"
»Jag har nyss dödat Grimaud, den tystlåtne
personen i min ruinan. Jag hade hittat pä honom för att
kunna lä sä korta meningar som möjligt pä .raden. Mem
dä man nu inte betalar tuig sn mycket, tycker jag hällre
om att göra mina personor mera talftira."
I vanliga fall duade Dumas alla människor —
ondast med undantag af en person, Porcher, en
biljettförsäljare. Denne kände sig stött, af att icke ät.njutn samma
ynnest .som alla andra; en dag tog han mod till sig och
sade åt Dumas:
„Monsieur Dumas, jag har en tjänst att. bedja
eder om."
-Nå, hvad är det ni vill mig då?"
„Jag skulle vilja bli duad af vår tids främste
författare."
„Nåja. mycket gärna, min käre Poreher; vill du
vara god och låna mig 50 louisd’orer V"
En afton pä Thoàtro Frai.yais såg ban en åskådare
insomnad i en loge, under det man gaf en pjes af
Soumet,
MSe där", sade Dumas åt denne, som satt
bredvid honom. „se där den värkan dina pjeser utöfva.’-
Följande dag gaf man en af Dumas’ pjeser.
Plötsligt slår honom Soumet på axeln, visar honom en
åskådare, som också somnat in. och säger:
„Ni ser, min kiire Dumas, att man kan somna in
äfven under edra pjeser."
»Den där", genmälte Dumas skrattande, »det är
ju herrn sedan i går, som inte har vaknat ännu."
PAKTOLOS KÄLLA.
Öfvers, fiir r Tiden".
Det var en gång en konung i Frygien vid namn Midas. Han kade af
Baeclins erhållit gåfvan att förvandla allting till guld. Hvad lian än rörde vid
blef gnid, maten på hans tallrik, vinet i lians bägare, ja till och med den
älskade, vid hvars hjärta han sökte tröst, förvandlades till en guldstod, så snart
lian slöt henne 1 sina annar. Alt som kom i beröring med honom miste sin
lifskraft. Bladen, som hans hand snoddade vid i förbigående, vissnade och föllo
af, rosen ban bröt upphörde att dofta, och råkade fåglarna i flykten komma
honom för nära, föllo de genast döda till markon.
I sin niid anropade ban den olycksaliga gåfvans gifvare och böulöll
honom att återtaga den. Ocli guden förbarmade sig öfver den arme rike,
hvilken bland all sin gnidprakt var olyckligare än den fattigaste at sina
undersåtar. Ocli han talade till bonum och sade: Sök reda på floden Paktolos källa
och bada dig i dess rena vatten, så skall du blifva befriad från den gyllene
förvandlingsgåfvan, hvilken dn i din dåraktiga kortsynthet utbedt dig. Och
konungen begaf sig i väg att uppsöka den helbrägdagörande källan! — Men hvar
linnes donna källa? Och hvem känner vägen dit?
„Och nu har Helfermaiui ochså skjutit sig."
Lugnt och entonigt ljuda dessa ord i den kvalmiga skymningen uch albryta
tystnaden, hvilken redau nniler en ball timmes tid härskat i rummet, där tre
personer sitta inhöljda i röken från sina cigarrer.
Eu egendomligt uervretande halfbelysniiig råder i det stor» gemaket.
Fönstren, hvilka nå nor till golfvet, äro förhängda med tätt tilldragna mörkröda
summetsgurdiner och det darrande grüröda skenet breder sig som en tryckande
skymning öfver denna banala hyrda elegans, åt hvilken några orientaliska
di-vauer uch mattor, eu lejonhud framlör kaminen, ett par vackra pryduailsskäp
och étagèrer at utskuret elfenben samt en samling värdefulla ilolkar och
turkiska sablar, upphängda å rummets sydliga vägg, gitva en exotisk anstrykning.
Under en mjuk månglärgad silkessjal tecknar sig konturerna af en
mager kropp ock den gula sidennattrocksärinen, hvilken blir synlig hvar gäng den
sjuke stryker af tobaksaskan i det bredvid honom stående konstnärligt arbetade
rökelsekärlet af indisk brons, omsluter en utmärglad arm med en smal, lin hand,
på hvars fingrar några briljantriugar blixtra.
Fönstevväggen vätter ät väster. Det dämpade ljuset faller endast pä öfre
delen al ansiktet. Man ser mörkt bår, en skarpt tecknad panna och ett par
utomordentligt stora ögon, som olta sluta sig. Nedre delen al ansiktet, ligger i
skugga. Tätt intill ett af de lörhängda fönstren sitter en korpulent, blond
herre med skägglöst ansikte och slappa, uttryckslösa drag och läser en tidning.
Det var han, soiu nysB talade.
Han är iklädd en sval röck af (just indiskt siden, under hvilken ban här
eu hvit pikéväst, och sätter sin stora amerikanska gungstol i rörelse såmedels,
att han hakat klackarna af sina ofärgade läderskor i nedersta stullisteu uch ger
sig fart med tåspetsarna mot, gollvet. Tidningen håller ban på sina uppdragna
knän och kastar eu flyktig blick däri hvar gång gungstolen, hämmad i iarteu
at ilen tjocka mattan, belt långsamt för honom ur skuggan tillbaka i det riida
skenet. Detta växlando mellan ljus och skymning, guugstolens vaggning och
svagt knarrande ljud och truoilör alt tidningens aforistiska lektyr — det är
precis det mått a’ vällustig rotelse Anton Uaumiiller behöfver efter en god
middag.
I midten al rummet står en rund med röd plysch beklädd soffa, hvars
uppsats prydes af en storbladig dadelpalm. Där sitter med tillbukalutadt.
hufvud, det ena benet kastadt öfver det andra, så att hennes våltorinade fotknöl
och en bit at ilen vackra blå silkesstrumpan bli synliga, ett ungefär trettioårigt
fruntimmer, försjunket, i betraktandet af de lätta gråblå rökmoln, hon genom
näsan utstöter i den rödfärgade skymningen. Det är fru Dagmar Jansen, don
berömda norska målarinnan, hvilken här vid badorten väntar utgången af sin
skilsmässeprocess och lör att fördrifva tiden halft al ledsnad, halft al nyckfull
storsinthet, som hon själf uttrycker sig, egnar sig åt, vården uch förströendet al
sin tör detta vän baron Bruno vou Ziegler.
„Hvem är Kellermann?" frågar nu konstnärinnan ntan att förändra ställning.
.Direktör fiir tyska Centralbanken", svarar Banmüller vårdslöst med
cigarren mellan tänderna. „Hedan den tredje i ordningen sedan den stora krachcn!
Karlen har burit sig klipskt, åt! Lär ha’ halt hutviidskuldcn! Nä, därmed är
saken inte slut!"
„l)en fege Btackarn!", utropar föraktligt norskan, som tycker inn att
begagna starka uttryck.
„Åh, man måste vara rätt frisk för att ha’ mod till denna feghet!"
höres den sjukes hesa stämma svara.
Målarinnan stiger upp och går ined långa steg af och an pä golfvet. Hon
är af medelstorlek, prydligt un|ger, med ett pikant, uägot liir starkt pudradt
ansikte, hvarur blicka ett par kloka, uttrycksfulla ögon. På hennes svarta
spets-kläduiug at’ litet, fantastisk snitt blixtra lör många diamanter och där hon
hastigt vandrar I ram och tillbaka sprider hou en all, lör stark exotisk parfym
omkring sig.
„På brott bör följa straff!" säger hon nu på sitt vaukra sjungande sätt
att tala; „att undandraga sig det är feghet!"
.Och är det då inte straff", säger’Bauuinller, medan ban suckande tar
upp tidningen, soln ramlat, ned från hans knän, „är det då inte straff att inåsta
lämna det kära, sköna lifvet?"
„Han beröfvar .sig därmed all möjlighet till försoning!" anmärker ilen
sjuke.
Ett hostnufall afbryter honom. Fru Jauseu räcker hoiiom hans näsduk
och etter eu kort paus fortsätter lian: „ Lagen pålägger straft, men det sunda,
realistiska människoförståndet kan inte nöja sig därmed, det fordrar lörsoning!
Blott därigenom kan han blitva löst från sitt brott."
Norskan har gält bort till fönstren, dragit Irån gardinerna, Blagit upp
glasdörr,ens båda hå|fvor för att släppa in aftonsvalkan. Dörren och fönstren
vätta lit åt, en stor, med blommande krukväxter prydd balkong, nedanför hvilken
flyter en ä, i hvars vatten härligt, blommande buskar, sträckande sig öl ver
inuren till de på andra stranden befintliga trädgårdarna, afspegla sig. 1 fonden synes
eu liten kyrka med ett tämligen spetsigt torn in|i åt vänster sträcker sig en
låug, skogbevuxen kulle.
I klara, mjnka vågor tränger ljuset och luften In i rummet och dess
uppfriskande ström tyckes förena sig med orden, hvilka nu uttalas al fruntimret.,
hvars silhouett atteckuar sig mot den uiattblä uttoiihimloii. „Försoning!"
sågar hon. „Hvad är det? Ängsliga själars försök till ön ofullständig godtgö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
