Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
TIDEN
N:0 33
allmogen där. Om man ock kunde hoppas att
denna vanföreställning snart skulle skingras, så
är det, dock bäst, att från början undvika akt
framkalla en sådan.
Det är därför lyckligt, att en linsk adress
blifvit besluten ocb satt i värket. De svenska
damerna i hufvudstaden hade gärna kunnat skrifva
under den. .Tag har mig bekant att många gjort
det, och det hedrar dem. Men A andra sidan
kan det ej häller väcka förvåning, att flertalet
af de svenskt sinnade damerna förenat sig om
en särskild adress. Den finska angelägenheten
har blifvit bedrifven med en sådan hetsighet ocb
med sådan hänsynslöshet mot olika tänkande, att
endräkt blef nästan omöjlig. Adressfrågan har
blifvit, neddragen till en partifråga. ocb flertalet
af de ärade damerna är för stolt till ett
samrnau-g&ende, som synes dem liktydigt med en
underkastelse. Det skulle måhända fordra mer än
mänskbg själföfvervitmelse att i massa, utan
hänsyn till bvad som passerat, underskrifva den
finska adressen ocb sålunda korsa deras
beräkningar, hvilka velat gifva namnlistan utseende
af en partilista.
I alla händelser förefaller en tysk adress
mindre lämplig Bn en svensk, i synnerhet om den
blefve försedd med en mängd underskrifter. Som
det nu är, en tysk adress utan underskrifter,
kan den åtminstone ej skada landet. Den finska
adressen blir nu ovillkorligen ansedd för den
enda värkligt nationella.
& *
*
Den förstärkta landtbruksstyrelsen har
under veckan sammauträdt. Såsom naturligt är,
hafva frågorna om ladugården och
smörproduktionen erhållit brorslotten af dess omsorger. Det
är hårresande saker öfverdirektören baft. att
förtälja om smörtrausporten till Kangö, och sedan
de nu en gång trädt inför offentlighetens ljus.
har det blifvit absolut nödvändigt att
ofördröjli-gen upphäfva dessa missförhållanden och
kungöra de nya åtgärderna i Danmark och England,
om ej vår mest framtidsrika näring skall lida
en obotlig knäck. Det är nog godt att hushålla
med statens medel och söka göra
järnvägstrafiken så billig som möjligt. Men det får ej ske
på bekostnad af landets allmänna välstånd. Om
ej hvarje järnvägslinje lämnar tillfredsställande
afkastning, så är dock genomsnittsresultatet af
järnvägsintäkterna ganska godt. Vinsten för
år 1893 har varit +,291,593 mark 96 penni, en
summa som med 47 procent öfverstiger
utgifterna för underhållet ocb trafikeringen,
koleraepidemin 1892 ooh kursförlusten. Afdrages
därifrån deu del, som användts till nybyggnader
ooh anskaffande af rörligt materiel och öfriga
ui-ventarier samt det som reserverats för anbefalda
men icke slutförda arbeten, å.terstår ännu en
nettobehållning af 2,960,890 mark 30 penni eller
28,4 procent al’ samtliga gjorda eller beslutna
utgifter. Visserligen motsvara dessa inkomster icke
ränta ocb amortering å statens järnvägslån. Men
det kan ej häller komma i fråga att påföra
järnvägarnas budget dessa ntgifter, som varit
nödvändiga för möjliggörande al’ landets hela
ekonomiska utveckling. De måste betäckas med de
inkomster staten bar af omsättningen öfver
hufvud taget. Den sparsamhet, som iakttages med
godstågens ringa farbastighet ocb undvikandet
af nattlig trafik är därför högst olyckligt
placerad, då aet gäller en så ömtålig vara som smöret.
Sju dagar från Idensalmi till Hangö, det är dook
horribelt. Pä så bing tid hinner man från Newyork
till San Fransisco.
Men ökad farhastighet ocb nattåg äro ej
förstärkta landtbruksstyrelsen enda
önskningsmål beträffande smörtransporten. Lika
behjärtansvärdt är yrkandet på större antal kylvagnar
och nedsatt fraktkostnad i sådana.
if «
*
Ett rörande intresse för värt land visar
miss Clive-Bayley genom sin linska
handelsut-stftllnmg i London. Den aktningsvärda damen
vore värkligen förtjänt af eu t&oksägelseadress
ocb mer än det. Hennes föredöme borde följas
af våra egna kvinnor ooh af exportföreningen.
Som bekant fiuner man i utlandets kommersiella
centra permanenta utställningar jämte försäljning
af flere lands alster. I Paris till exempel före-
komma sådana från Algeriet, Italien, Schweiz,
Spanien och Turkiet, kanske äfven från flere
andra länder. Till ocb med i vår lilla stad
finnes ja en grekisk diversehaudel.
Den finska utställningen i London erinrar
mig äfven om ett annat sätt att upparbeta
exporten, hvilket vid särskilda tillfällen anlitats i
mera företagsamma samhällen än vårt och som
måhända äfven af oss borde försökas. Man har
hyrt upp en stor ångare, arrangerat en
varuex-position ombord och låtit den gà från hamn till
hamn, från land till land, dröjande veckotal på
de gynnsammaste orterna och upptagande
beställningar för de firmor, som deltagit, i företaget.
Vi hafva många präktiga ångbåtar, som ligga
sysslolösa under vintermånaderna, då hafvet
svallar öppet kring västra och södra Europas kuster.
Kunde exportföreningen befrakta en sådan och
medsända en skicklig ageut, så borde
tullsvårigheterna icke blifva oöfVervinneiiga hinder för ett
företag, af hvilket landets industri måhända sknlle
kunna vänta stora fördelar. Frågan ar
visserligen för sent väkt för denna vinter, men
ingalunda för tidigt för nästa säsong.’;
* «
♦
Kriget mellan .Tapan och Kina börjar lida
mot, sitt slut. Alt sparsammare blifva
underrättelserna därifrån, i synnerhet från japansk sida.
Det tyckes dook stå fast, att japaneserna intagit
Port, Arthur ooh att dess besättning kapitulerat.
Detaljer om denna tilldragelse börja büfva
syn-bga i den utländska prässeu. Det berättas, att
eröfringen skedde utan synnerlig blodsutgjutelse.
Efter några timmars bombardemang från
landsidan sträkte kineserna vapen. Följande dag
undanskaffade den japanska amiralen de minor, som
spärrade inloppet från sjösidan. Huru det gått
med den i hamnen instängda kinesiska flottan
är oj bekant, men att döma af kinesiska
regeringens förtviflan har den troligtvis fallit i
fiendens händer.
Japanerna tyckas ej ännu vilja höra talas
om fredslut, och kinesernas anhållan om Europas
mellankomst har ej häller ledt till något resultat.
Presidenten Cleveland säges hafva erbjudit sig
till fredsmäklare under villkor, att ej da
europeiska makterna blanda sig i affären.
Emellertid har don britiske amiralen Fremantle
besatt Tsjusanskiirgården utanför Jangtsekiangs
mynning och landsatt trupper i Sjanghaj till
det engelska kvarterets skydd. Denna åtgärd
skall sannolikt inom de närmaste dagarna
efterföljas af liknande steg från Frankrikes ooh
Tysklands, kanske äfven andra makters sida,
om det ej redan skett. I Peking är förvirringen
gränslös. Kejsaren ligger sjuk, hofvets kvinnliga
del har lämnat hufvudstaden och prins Kong har
i förtviflan öfver Europas ovärksamhat ntropat:
Kina är förloradt!
Här visa de dagliga tidningarna numera
fullkomlig likgiltighet för det orientaliska
dramat, och äfven i den ryska och tyska prässen
beröres det blott knapphändigt. Men i
Frankrike och i synnerhet i England äro sinnena
myk-ket upptagna däraf. Det britiska riket mod sina
stora ekonomiska intressen i östra Asien och med
sin 7000 kilometer långa landgräns mot det
kinesiska riket beröres på det. lifligaste af frågan
om Kinas öde. Man anser där krisen så
allvarsam, att en af de bästa europeiska kännare af
Kina, sn- Thomas Wade, f. d. eugelsk minister i
Peking, i Times på allvar diskuterar möjligheten
af detta stora rikes sammanstörtaude.
Anton Rubinstein. ’ †
Deu 20 dennes klockan 2 på natten
slocknade Anton Rubinstein^ värksaiama lif. Han
*) I rt]bd af missöde A kemigraüska anstalten har
porträttet af Anton Rubinstein aj kunnat f&s färdigt liU
detta nummer. Det ar il&rför redaktionen såsom
nödfallsutväg meddelar en bild af det iSrgängun Helsingfors,
sedt frän den gamla »Cargerska knuten".
hade länge känt sig svag ooh orolig, men ingen
vax- dock förberedd på, att det sä snart skulle
bli slut. Ännu den sista kvällen tillbragte han
på vanligt sätt. omgifven al’ sin familj ocli en
liten krets vänner på sin villa i Peterhoff.
Rubinstein var vid sin död 6+ tiv gammal.
Red au vid åtta års ålder hade han under sin
musikaliska moders ooh den ansedde musikern
Villoings ledning ernått en så stor virtuositet på
piano, att hau kunde uppträda offentligt på
konserter i Moskva. Två år senare uppträdde
underbarnet i Paris med lysande framgång, hylladt,
och u|ipmuntradt till och med af Liszt. Efter
en flerårig totirnä stannade Rubinstein i Berlin
ocb fortsatte där sin utbildning.
Den unge Anton var icke af dessa
underbarn, hvilkas genialitet slocknar bort lika hastigt
som den utvecklat, sig. Vid 18 års ålder
återkommen till sitt ryska fädernesland (ban är född
i Vehvotynets i Bessarabien) slog lian sig ned
i Petersburg såsom lärare och virtuos. Redan
före denna titi hade ynglingen begynt
komponera, och snart lyckades han få tvänne af sina
operor uppförda i Petersburg, den första, Dmitri
Donskoj, 1852.
Efter en ny studieresa och konserttoumé i
utlandet blef Rubinstein 1859 direktor för det
samma år stiftade ryska musiksällskapet och 1862
för konservatoriet i Petersburg, grundadt på hans
initiativ. Men hans själfständiga konstnärslynne
uthärdade icke med denna regelbundna
värksam-het. Han gjorde sig fri 1867 och hastade
åter ut att skörda triumfer öfver bela Europa
och äfven i Amerika. Alt mera egnade han
sig därjämte åt själfständig musikabsk
skapelse, rliirvid röjande en outtömlig fantasi, en
osläcklig eld och tillika en otåbghet, som sällan
unnade honom ro att slutligt genomarbeta sina
kompositioner. Han rörde sig på alla områden
af tonkonsten, ban diktade operor och oratorier,
piano- och violinkonserter, symfonier och
konsertouvertyrer, kammarmusik af alla slag och alt
upptänkligt ända ned till visans enkla genre.
Öfveralt skiner den originelle mästaren fram,
äfven ur de mest ofilade, improviserade stycken.
Den största beundran, ja hänförelse vakte hans
kompositioner, då ban föredrog dem själf med
sin fulländade teknik och sin glödande känsla.
Knappast någon pianovirtuos har blifvit så firod
som Rubinstein. Hans triumfer mattades icke
ens pa ålderdomen, dà ön tilltagande blindhet
tvang honom att helt och hållet lita på sitt
kolossala minne.
Nu är mästarhanden stelnat! och
mästarau-den har flytt. Hans tonskapelser lefver efter
honom, men ingen skall kunna utföra dem så
som han. Vid hans bår begråta musikens
vänner det oblida öde, som drabbar alla
tonkonstnärer. Den trollkraft, de utöfvat på sin samtid
gär endast som ett rykte till eftervärlden. Man
längtar efter den tid, då det skall blifva möjligt
att föreviga det tonsvall, som i sin mäktiga
individualitet hänfört en lyssnande värld.
Eremiten.
Ur Lidandets pilgrimsfärd.
Af (.’armen Syluu.
Lidandet ville hvila. Därför vandrade det
med lätta steg en vacker högsommardag upp till
fjällbygden, genom urskogen upp till deu tysta,
gripande ensamheten.
Endast här och där mumlade en bäck
under bördan af multnade löf eller brast en torr
kvist på den tjocka mossa, öfver hvilken
Lidandet framskred.
Då och d& höjde sig bladen, liksom om
träden andats. Därvid stal sig en solstråje igenom
ouh gled ned öfver de fallna, mossiga stammarna,
på hvilka nytt lif frodades, unga granar och
bokar, smultron ocb myror i väldiga stackar.
Pä eu gång ljusnade det. Lidandet gick på
en sinal stig fram under skyhöga klippor, mod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:40:44 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0374.html
