Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
T i D £ .v
.\:o
förgätas och ’nya män med nya krafter skola
genomföra hvad Lesseps ej mäklade ined. Och
när en gäng Panamakanalen Öppnas för
samfärdseln, skall man minnas Lesseps, men ej för att
tadla honom, utan för att ära hans fräjdade
namn. A. H.
Öfversikt.
Julen är nära De flesta stndenter hafva
försvunnit, ur staden, flere skolor afsluta i dag
sin termin ooh de öfriga stänga sina porlar inom
de närmaste dagarne. Ungdomen får hvila efter
höstens arbete.
Det har varit en ovanligt dyster ooh
dimmig höst. loke mycket regn, men en tjocka,
som legat dag efter dag öfver jorden, stängt
utsikten både mot horisonten * och mot molnen,
trängt sig in i rummen oeh i människornas sinnen
och fördystrat hela tillvaran. Och i melankolisk
harmoni därmed har laadsorgen klädt, ungdomen
i svart och länge stängt in nöjet inom de
privataste kretsar.
Höstterminen är visserligen icke lång —
en hel månad kortare än vårterminen — men en
sådan hösttermin som denna är för det öppna
barnasiuuet mera tröttande äu deu längsta
vårtermin. Hvilan i hemmets sköte är därför denna
gång oändligt välkommen för ungdomen.
Mången liten flicka, mången ung slöjdare har länge
sedan känt ett ovanligt manande behof att egna
en del af den för läxorna bestämda tiden åt
till-värkniug af julklappar. Från mer äu ett
barnabröst hafva suckar trängt fram vid tankeu på
julens närhet och de många julklapparna, som
nöd-vän-digt må-ste bli färdiga. Hällre skulle de
börja sin vårtermin en vecka tidigare på nyåret,
om de kunde få en veoka tidigare lof före jul.
Ja, så säga de. Men de förståndigare
gossarne — och kanske itfven tlickorna — tänka
redan nu med förnöjelse på de sköna
nyårsvekkorna, då isen bär ooh backarna äro täkta med
snö och då solen brukar blänka på eu ljusblå
himmel. Då kommer den egentliga arbetshvilan,
när man kau vara ute bela dagen och roa sig
med hurtig sport. Och belt säkert skola äfven
de bekynnade småttingarna då gifva sina äldre
syskon rätt. Friska rosor på barnens kinder
äro föräldrarnas bästa julklappar, vida bättre än
de allra näpnaste handarbeten, och om rosorna
ej komma förr iin till ryssarnas jul, så äro de ej
miudre välkomna för det.
Stadfullmäktigvalet omfattades i år med
icke mindre allmänt intresse äu senaste gång.
Proportionen mellan partierna hade föga
förändrats; de stå fortfarande mot hvarandra som två
mot, en. I denna proportion äro de icke
representerade i vår stads styrande korporation, och
blifva det troligen aldrig. Ty frågan om
infö-raude af proportionella val iir knappast på
allvar väkt och har ej ut ik-, att vinua allmänt
understöd. Därtill äro . utilidelserna alt för
starka. Fennomanerna skuM visserligeu för
närvarande vinna på en sådan reform vid valen i
hufvudstaden och |)A några andra orter. Men
deras förhoppningar sträcka sig längre, och de
se framtiden au med en tillförsikt, som sakuas
på det. motsatt» hållet. De tu nog tid att tänka
på att medgifva proportionella ^al sedan, nar de
en gång kiunmit till makten. Deu måste de dock
först, hufva, ooh för vinnande at’ detta mal är
röstskalans sänkning ett vida kraftigare medel.
Men detta medel är ioke godt, åtminstone
icke om dot drifves långt. Sitt partisyftemål
kunna de vinna därmed, men de skulle därmed
tillika föra samhället in på eu farlig vag. Ingen
vill betvifla da bredaste samhällslagrens goda
afsikter. Därför är opimomu fullkomligt, anse om,
att valrätten borde Få en vida större utsträckning
iin den nu har. Detta är en annan sak. Mon
de, som för närvarande, på grund af uu gällande
grunder för röstberäkningen, ega det, största
inflytande på valens utgång, hafva rätt. att hysa
farhågor för samhällets framtid, i fall detta
öfvertagande inflytande blefve öfverflyttat på den
stora massan af folket,. Ty äfven med de liiista
afsikter saknar massan de iiudkkr, som
nödvändigt fordras för att, knnun öfvertaga ansvaret,
för samhällets öden. Hvad åsyftar ilen
medbor-geriif/a bildning, till hvilken alla sträfva, om ej alt.
gifva denna vidgade insikt om bela samhällets
kraf? Och är ej själfva sträfvandet efter den
medborgerliga bildningen, sä allmänt, och så
intensivt som det för närvarande blifvit i vårt land,
nt.t erkännande af dess nödvändighet för
fyllandet af medborgarens uppgift, i dess bela vidd?
Nå väL Om detta erkännes, så medgifves i och
med detsamma, att bristande medborgerlig
bildning gör en person olämplig att taga et.t
samhälles ledning i sina händer.
Det har äfveu historieu till så full evidens
bevisat, att man ioke längre kan betvifla
slutsatsens riktighet. Maktmissbruk hafva
förekommit och skola förekomma under alla
styrelseformer. Men den stora okunniga massans
herravälde har lika som despotiii ooh kastväldet
varit de styrelseformar, som ledt samhällena till
fördärfvets rand. Endast då styrelsen varit så
anordnad, att det bestämmande inflytandet på
densamma utöfvats af de samhällslager, hvilka
innehaft den „ medborgerliga bilduiugeu" utan att
utgöra en afskild kast, liar utvecklingen gält
lugnt och säkert framåt till alt större
medborgerlig frihet, och alt allmännare välstånd. Det
skulle föra oss al’ för Ungt att frain<lraga
exempel härpå. Historien öfverflödar på sådana både
från förflutna tider och från våra egna dagar.
En inau en röst är således ett yrkande,
som på vårt folks nuvarande bilduingsståndpunkt
ioke kan vinna allmänt understöd. Ju vidare
valrätten utsträckes, desto nödvändigare blir
röst-skalans bibehållande. Eu annan fråga är,
hiu-u-viila den nu gällande grunden för
röstberäkningen vid valen till borgareståndet och vid de
kommunala valen är den mest ändamålsenliga. Eu
på inkomsten grundad röstskala motsvarar visst
icke det ideal, som kunde uppkonstrueras på
grund af ofvan förda diskussion. Men ingen
annan har blifvit ifrågasatt hos oss. Fråga är
endast om att göra inkomstskalan så antaglig som
möjligt,
f denna fråga har professorn friherre
B. A. Wrede i Finsk Tidskrift framstält- ett
förslag, hvilket tyckes innebära möjligheten till en
lösning på öfverenskommelsnns väg. Det gäller
deu politiska rösträtten, hvilken ban vill hafva
skild från deu kommunala. Val census, d. v. s.
det lägsta beloppet inkomster, som berättigar
till landtdagsmannaval, bör göras beroende af
städernas innevänaretal. så att de minsta städerua
erhålla deu lägsta census, t. ex. (JOO mark för
städer med högst 2,000 innevånare, de största
den högsta, t. ex, $100 mark för städer med minst
12,000 innevånare. För hvarje belopp af
inkomster, som motsvarar census, skulle tilläggas en
röst. ända tils det faststälda röstmaximum
uppnås. Röstmaximum bör motsvara det belopp
inkomster, som en bildad familj i allmänhet
använder till sitt uppehåll, således i de största städerna
omkring 10,000 mark. i de miudre en lägre
summa. Efter deuua beräkning blefve röstmaximum
11 röster, och det svenska partiets ledare
tillmötesgår sålunda så godt som fullständigt, da
yrkanden, som i donna punkt framstälts från det
finska hållet.
B. Bult.
Gustaf Aclolf vid Lützen
don 6 november 1H32.
Vid Breitenfeld var redan slaget, vunnet:
r Gustafs haml |äj$ Wtlrzburgs rika skutt.
Ocli Baierns drott, vid Tillys dödt»bädd satt
Ocli gret siu hopp. med hjältens Ui’ försvunnet.
Men läsande i stjärnors gyllne blad
Om blodig suger, Wallenstein re’u smider
De tunga viggar, - och till nya strider
Drar svenske kungen nu mot Sachsen glad.
Han hinner Erfurt: o, hvem möter dar?
Hvem hviskar kärlek sft pä krigets stränder?
Hvem trycker ?iV de pansartunga händer’
Det àorg»>ns ängel, Gustafs maka ar.
Som skyn i regn, i grii! vill hjärtat brista,
Ooh t Ären skymmer ögtUs himlar blä:
En hemlif aning säger hStare tvä,
Alt. detta korta afsked är Het sista.
I rådets hand nu Gustaf rörd hefaller
.Sin ädla drottning: „vörden hennes bud!
M«d liennes blanden eder bön till Otid.
Och skydden henne troget, om jag falieri
Förr eller sent vi återse hvarann.
Mig döden vinkar — eller segerlesten.
Farväl. farväl!- Han tlög uä ystra hästen.
Säg än en gäng tillbaka och försvann.
Försmaltfindo i grät Maria vill
Ännu en gäng sin hjältes hand fä trycka.
Och ropar: „döden själf iörrailr ej rycka
Frän mig hans hjärta: mig. mig hör delt till*4,
Men folket föll pä sina Itniln titi jorden
Och bad en hön för kungens dvra lif:
>0 himmel, kraft ät ljusets kämpar gif!
Gif »eger ät guldkonungen frän Nordan!*
Men Gustaf Adolf bland de t rogna leder
f heligt allvar bidar stridens lok;
Sä, när ett, ilskmoln sig i rymden breder,
Dess viggar väntas af en reslig ek. —
Till segerns Otid hans bjärta Ödmjukt beder.
Men frän hans öga sömnens ängel vek;
En dödens aning isande sig .sänkte
På själens blomstervär. — och sä han tänkte:
„Hvad mer, om denna natt, min sista vore,
En skugga blott, emellan lif och död!
Hvad. om min själ till ljusets fader fore.
Förrn morgondagen släkt sitt aftonglöd:
Ar svaga mänskor nämnes jag: d-n .yfore,
Fast deras hyllning jag som synd lörbjöd:
Mitt rykte vingadt flyger öfver hafven,
Och själf jag liar ett enda Steg till — grafven
Och hjältedöden går jag glad till möte:
Blott ljuset segrar, villigt slocknar jap.
Hur gärna äri en gäng i famn jag s lei te
Miu trogna maka, lutande och svag!
Dock henne, himmel! i ditt milda sköte
Förtror jag Iuot. Ske. Fader, ditt; behag!
Tag i din vard mitt land, mitt barn, min maka.
Gif irihet. ljus. och tag mitt lif tillbaka!
Med hopp till Gud att Mr lians sak fä strida.
Jag glad drog ut frän mina faders land.
Du, Herre! själf band skölden vid min sida.
Och satte svärdet i min unga luuid.
Al’ dig jag trygg vill stridens ntg&ng bida.
Se! redan klarnar ju din himmels rand".
Sä hjälten sade; — dimmorna förjagas.
Hvar vakteld släcks, det börjar nu ätt, dagas.
(Tiildkungen gula kyllret tog
Och sprang pä gängarn hvit,
Oeh fram tör härens spets ban drog
Med heligt hjältenit
Tag harnesk blott i dag! bad man:
„Gud är mitt harnesk" — svarto han
Ocli som i fipl vid .Breitenfeld
Mot gamla Tillys makt
Biet nu den svenska hären stäld,
Eu ljusets riddarvakt.
Pi\ hö^pra tiygeln kungen stod
Att lifva blåa gossars mod.
När nu do Öppnat sina led.
Och ban meu hjärtlig blick.
Med vänlig hälsning, fram där red,
K v eld livar kfimpc ttck.
Ifan var sä ödmjuk, var sä stor;
Hvart hjärta honom trohet 8vor.
„I dag pä värt besvär blir slut.
Friskt mod!" sfl. ropar han.
i.ten gamla lösen delas ut,
Dock spörja de hvarann:
»Hvi snaJvai kungens hvita häst..’
Nä. Gud allena vet dot bftsf.
Bort. uied all oro och all sorg:
Nu alle man till bön!
»VAr Gud är oss en väldig borg1-.
Den psalmen klingar skön.
Och pä ärans blanka str&t.
Oeh tätt. i kungens spär, framåt!
Framät det. gick, fram At, i heta striden.
Och länge främst uuu. lejonkungen säg.
Hans sista rop var: „hiden. gossar, biden!"
Men snart, han gömd tör deras blickar läg.
Hans arm iir krossad, blod ur 8ären strömmar,
Hans haml bar alttpt den hvita g&ngarna t’ unnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
