Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4012
T 1 D £ N.
N:o 51
nom redaktionens händer i mänga fa.// varit
bundna.
Vdr afsikt att sä som ett fullt
själfständigt organ fortsätta utgifvandet af Tiden
har strandat på bristande lediga, oe.h
lämpliga redaktionskrafter. Den lektyr läsarn
vant sig att finna i Tidens spalter skall i
hufvudsak iiterßmias i I huvudstadsbladet, där
de pennor, hvilka lämnat bidrag till Tiden,
äfven medvärka.
Redaktionen.
Julfaniasier.
När det nyfödda Jesusbarnet låg på
krub-baus halm i ett stall i den judiska småstaden
Betlehem — enligt den bibliska traditionens
berättelse, — dä firades i alla nordanlanden efter
urgammal fiidernesed årets största högtid. Årets
gröda var länge sedan inbärgad ooh sådden för
det kommande året var länge sedan gjord. Isen
bådo slagit sitt stängande gärda kring kusterna
och tvungit hafvets arbetare till hvila. Höstens
mörker ocb oväder hade drifvit människorna in
i tjällen. Familjerna hade samlat sig kring
härden under sotad às. 1 de länga kvällarnas ro knöto
åter sammanträffade vänner och fränder växelvis
på minnenas nät till det uppväxande släktets
lärdom och förnöjelse. Men alt mörkare blef
dagen, alt längre blef nattens herravälde. Alt mera
förlorade solen sin värmande kraft.
Lifvets källa, o sol, skall du dö? Din ilykt
är oj längre örnens upp emot höjden; nej, som
en vingskjuten and sväfvar du några ögonblick
längs vattnet ocb försvinner plötsligt åter ur
vår åsyn.
Lifvets källa, o sol, skall du dö? Du
kallnar redan. Din blick är matt som den döendes
öga. Naturen ryser och stebiar i din vemodiga
strålllod, när ej molnen medlidsamt uteslänga dou.
Med spänning räknar man dag efter dag
timglasens antal från solens uppgång till dess
nedgång. Dat blir alt mindre, och alt kortare
blir afståndet vid horisonten mellan solens
upp-gåjigspuukt och dess graf. Ja, det slår ej fel;
solen dör.
Dock se! I dag gick solen upp på samma
punkt som i går och dröjer lika länge uppe. Anuu
eu dag, och ännu eu. Skedde ej uppgången nu
litet närmare östor? Ar ej dagen några
ögonblick längre? Jo, det är ingen villfarelse.
Solen vaknar aler till lif, ljuset segrar!
Då bryter ett ändlöst jubel ut öfver bela
norden ........
*
* *
Stugorna skuras och prydas pa bästa sätt.
Vistbusen tömma sina rikaste håfvor. Kring
rågade bord samlas vänner och fränder i
högtidsdräkt att med skummande julöl liälsa ljusets
återkomst. Allas hjärtan öppnas på vid gafvel för
deltagande i likars glädjo och sorg. Den glades
glädje skall fördubblas, den lyckliges lycka skall
rågas, ingen nöd skall lämnas utan lindring,
ingen sorg utan tröst. Om uågou är så ensam
och öfvergifven af världen att hau blir lottlüs i
nordens jul, så sker det åtminstone icke af brist på
god vilja från medmänniskornas sida. Till och
med fåglarua i kskogen få sin otröskado kärfve
af höstens skörd. Hat och strider bannlysas och
lämna för eu liten tid fritt lupp åt
mänsklighetens ädlaste känslor. Ve dou törfrusne, hvars
hjärta ej då tinar upp. Han är en fiende till
tjusat. Ve den hatfulle, som stör julens frid.
Mon välsignelse öfver baruen, de oskuldsfulla,
glada, som ej ännu veta af lifvets allvar. .Julen
är deras fest. De tillhöra ännu ljuset belt, ty
mörkret har äunu ej inträngt i deras uuga
sinnen. Endast för dem är julglädjen oblandad, ty
den grumlas ej af gnagande miimeu eller af
krossade förhoppningar. Då de gamla med bitter
resignatiou mäta klyftan mellan hvad de velat
ocb hvad de förmätt, då vänder sig deras hopp
till barnan. De skola blifva ett bättre släkte,
de skola utföra hvad vi icko kunnat, de skola
|]lifva mera rättrådiga, mera ståndaktiga, mera
energiska, mera klarsynla äu vi. I’å ljusets fest
inviga vi dem till ljusets tjänst. Deras lycka
är vår, deras sällhet är vår. De äro solen i vår
höst. Så må de ock vara julfestens solar.
*
* *
En sådan natt, säger man, föddas
Nazare-nen, timmermannens son, han som skulle blifva
världens Jjus. Och tecken och uncker skedde af
himmelen, oeh herdarna tillbådo barnet, ocb
österlandets konungar och vise kommo att nedlägga
sin hyllning inför dess krubba. ICvisti födelse
firas af alla kristna bekännelser såsom en af
kyrkans förnämsta högtider. Dock har denna
kyrko-fest ingenstädes fått en så populär, så varm
prägel som i den skandinaviska och germaniska
norden, dar den till tiden sammauföll och till
idén öfverensstämde med julfesten. Huru ärligt
genomträngda dessa folk iin må vara af
kristendomens anda, så är dock deras tänkesätt
fortfarande rotad t i uråldrig fädernegrund. Anuu fira
vi vår jul till stor del efter gammal hednased
och inlägga däri mycket af gammal
hodnaföre-ställning. Och däröfver behöfva vi icke blygas.
Det ar ett vackert arf vi vårda; vi inlägga i
julfesten en djupare, en mera allmänt mänsklig
betydelse äu andra kristna folk. Julen är för
oss mera än en kyrkofest; den förenar alla,
troende och tviflare, kristna och icke kristna i en
gemensam andaktsstund af endräkt, samförstånd
och hopp.
* *
*
Troende och icko troende? Ar dat
brottsligt att icke tro? Enligt kyrkans lara är tron
icke något., som människan af egen kraft kan
tillegna sig. Den måste komma från ofvan. Man
måste bedja om kraft att tro. Da djupaste
kritiska forskningar föra oss ej ett fjät närmare
detta tillstånd, som kallas tro. Tvärtom föra
de vanligen alt längre bort därifrån, emedan de
göra oss likgiltiga för dat ofattbara.
Och dock står människan ständigt oändligt
nära detta tillstånd. Likgiltig i religiösa ting
tror hou i andra. Vi hafva i vår tid ett nytt
ord, som ersätter det missbrukade ordet tro; det
lyder: suggestion. I alt som upprör ett samhälle
eller ett tidehvarf, värkar suggestionen. T de
samhällslager, som tillegnat sig den högsta
bildningen, uppröras man oj längre af religiösa
spörsmål. Tron är där en vana eller ock är den död.
(Jag talar ej om undantagen). Meu man tror
på mycket annat, tror fullt och fast, tror blindt, och
ingen bevisning, huru logiskt bindande som hälst,
huru öfvertygande den än må synas tvifiaren,
förmår rubba den suggestion, som tidehvarfvet —
låt oss säga tidsandan — ingjutit i de bildade
massorna. Tron kau försätta bärg; suggestionen
för mänskligheten framåt, men genom tårar och
blod, ty de suggererade bandia blindt som de tro
och fanatismen nteslnter skonsamheten. Det är
icke genom lugn pröfning af en id^s hållbarhet
det stora flertalet förmår sig att omfatta dou. Ej
häller är dat tillåtet att tänka sig, att dat stora
flertalet af egennyttiga bevekelsegrunder
omfattar en idé, som kämpar sig fram De äro ärliga,
dessa massor, ärligt öfvertygade, tnen suggererade,
hänförda af denna idé, som talat till deras bjärta,
som fylt ett tomrum i deras inre. Så fil dessa
idéer sina ifrigaste adepter och si möjliggöras
dessa lidelsefulla partisträfvanden, som uppröra
de moderna samhällena, nalionalitetsstriderna,
socialismen, anarkismen och många andra. I dem
alla finnes något godt. och tron för dem framåt,
man tron fördärfvar dam. Ty alla värkligt
troende tänka: den som icko är med mig, ban är
omot mig, och alt motstånd, värkligt eller
inbil-ladt, måste krossas. Därför liar dat. ofta varit
tvifiarnes lott att brännas på bål.
* »
Ai då tron en styggelse? Ingalunda. Tron
är mänsklighetens djupast kttuda behof. Du må
ega tusen miljoner dukater, eu oförstörbar hälsa
och alla dina kiira omkring dig, ooh dn skall
dook känna dig fattig och usel, om du aj tror
på något ideal, det må, då heta konst eller
vetenskap äller nation eller religion. Tron är
mänsklighetens fastaste ankargrund; utau den drifver
hon omkring ängsligt, planlöst och redlöst, men
med tron pft ditt ideal går du glad lill
martyrdöden. Tron är mänsklighetens enda lag; utan
den ät’ ingen lag helig; titan dan härska blott
n3’cken ocb egennyttan. Tron är
mänsklighetens onda värkliga lycka, ty utan dan får lifvet
intet innehåll, utan den iir det bäst att detta
iindamålstoma människolif hplt och hållat
slocknar bort.
Men som sagdt, idealen äro mångahanda
och tron växlar innehåll ocb form med tidehvarf,
samhällen och individer. Därhän måste
mänskligbeten sträfva, att idealon harmoniera med
hvarandra så, att ordet fördragsamhet blir obehölligt,
ja ofattligt. R. ff.
-1 ’ » - —
En julafton på ön Corsica.
Då julgröten kokar, julljnseu tändas och
kyrkklockorna kalla till julbön här hemma — då
käns det litat underligt att sitta ute på en ö
i Medelhafvet — om den ock är så stor — som
Corsica.
Pl denna Napoleonernas ö bestås ingen
julgran, ingen risgröt och inga julklappar; men
half tolf på natten går man i „mässan" mod
ungefär samma sinnesstämning, i hvilken man
går på teatern bär hemma.
Jag var emellertid nog lycklig under min
vistelse på Corsica att tillsammau med några
skandinaver denna högtidsafton vara inbjuden
till en svensk familj, hvilken för vintorn slagit
sig ned i Ajaccio, öns hufvudstad, som räknar
omkring lö tusen invånare, har ett skyddadt
läge och härlig luft och en jordmån, som alstrar
vin, fikon, och oliver.
Dagen fore „dopparedagen’’ — (23d:je
de-eemb.) for jag i sällskap med en svensk docent
och dito jurist ut till en oraugelund eller
apelsinträdgård: där köpte jag mandariner, dessa små,
söta, aromatiska frukter, som icke tycka om att
resa öfver haf och land hit till oss. Till skänks
fick jag af trädgårdsmästaren stora kvistar al’
orangeträden, fullhängda med mogna frukter. Så
skaffade vi oss i brist på någon gran en
pinie, plockade valnötter under träden, rosor på
kalljorden och återvände så till staden med en
bel sommarlast och började göra våra
tillrustningar för att inom familjen lira julen på ett för
oss nordbor värdigt sätt. „Julaftonen’’ på f. in.
satte vi vår pinie på trefot, samlade vid
hafsstranden snäckor och krabbskal, klädde trädets
fot bland grönt därmed och hängde i dess
grenar våra mandariner och valnötter samt små
vaxljus.
I den svenska familjen funnos tre barn,
hvilka på det mest intresserade satt voro oss
behjälpliga att ordna ett julbord och en „krubba".
Därefter började vi att bli alt mera
hem-ligl etsfulla gent emot hvarandra och gingo hvar
till sig för att åter klockan sex o. m. samlas
kring julljusen och tänka på huru klockorna där
hemma i Finland, Sverige och Norge nu ringde
in årets största högtid, barnens och bela
kristenhetens bästa fest.
Sällskapet bestod nu förutom undertecknad
af vår värd — doktorn med fru, tre barn och
tjänarinna, ndoc6ntanu och „juristen" samt au
svensk fröken och två norrmän, af hvilka den
ena var mycket sjuk (lungsot i tredje stadiet),
lios honom möttes våra känslor i stort
deltagande; ty ban var blott tjugouio år, hade en
uug maka och en späd dotter hemma i
Kristian ia. Vi vinte, att lian aldrig skulle återse dem
i detta lifvet, meu själf hoppades han därpå.
Vi placerade honom i an stor stol, baddade
omkring honom mod kuddar, gåfvo honom friska,
doftande rosor ooh täflade om att passa upp
honom.
Doktorn fungerade som präst och jag som
kantor och klockare. Vi sjöngo den skönt naiva
psalmen: „Ett barn är vordet oss födt i dag, ilet
vi skola prisa och ära" etc., hvilken mycket
tilltalade vår sjuke norrman. Omkring vårt
strålande julträd togo vi som ilat. kunde i ring ocb
sjöngo:
,,8i Han kommer, full af frid,
Stilla, tyst, som solen blid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:40:44 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0406.html
