Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andlig vårtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andlig vårtid
Den förut omnämnda »hovskräddaren» med sina
gesäller satt en gång i storstugan och arbetade. Då far
började läsa morgonbönen, satte skräddaren i gång
symaskinen. Jag glömmer aldrig den stränghet, varmed
far tillrättavisade honom och förklarade, att då
skräddaren var i hans arbete och i hans hus, fick han vara
god följa den ordning, som där rådde. Vi pojkar bävade
av fruktan, att vårt hopp om nya kläder skulle gå om
intet. Men skräddaren tog reson, blev stilla under
morgonbönen och sydde sedan vidare, ehuru han var blek av
förargelse. Han kom ock, då vi nästa gång kallade honom.
Vi trodde alla på bönens makt och betydelse. Några
år senare — jag var väl en €6 år gammal — hände det, att
ingen morgonbön blev hållen en dag. Far var borta för
tillfället, och en troende dräng, som brukade läsa i fars
ställe, var också borta. Mor var ej nog modig att
förrätta andakten. Det var en kall vinterdag med bra
slädföre. Jag och drängen Gustaf, en duktig smålänning,
som var hemma hos oss över tio år, skulle köra till skogs
och hämta ved. Då vi kommo ut i stallet, selade jag på
mina hästar, men han dröjde. Till slut frågade jag:
»Skall det då aldrig bli något av, så att vi kommer i
väg.» Han såg undrande på mig. Jag frågade: »Vad är
det?» Han utbrast under djup rörelse: »Hur skall jag
våga ut i dag med dessa båda vilddjur då ingen har
bedit för oss.» — Det var en ung man med kläm och
ruter i sig och ingen ynkedom, men ändå–-
Några år senare reste han till Amerika. Duglig som
han var, blev han snart förman på en träförädlingsfabrik.
Här fördes ett ruskigt och gudlöst liv. Eder och
förbannelser haglade ständigt. Vid sådant var han ej van. En
dag gick han som vanligt, övervakande och ledande ar-
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
