- Project Runeberg -  Tiden går : levnadsminnen / I /
44

(1931-1941) Author: Janne Nyrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsflykt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Världsflykt

i många år varit de bästa vänner. Någon av oss pojkar
var gärna med och såg spektaklet och fann det enbart
löjligt. Bägge skulle ju vara fromma män — prästen
givetvis en andens man och far sträng läsare, och så
voro de som hund och katt. Det var brist på bildning
hos bägge två.

Misstro mot livet, allt och alla inplantades i oss
ungdomar. Det såg mörkt ut för framtiden. Vad skulle det
bli av oss ute i världen bland alla dessa farliga
människor? Denna världsskygghet och misstro hängde i mig
mycket länge, och det erfordrades mycken och allvarlig
kamp att lära sig tro och förstå, att det fanns gott och
ont överallt, och det gällde att ständigt skilja därpå.

Vintern 1878—79 skulle jag konfirmeras. Far ville,
att jag helt enkelt skulle låta den sakan vara. De
frikyrkliga åsikterna hade nu börjat gripa sinnena. Jag
menade dock, att det för mig var nödvändigt att bli
konfirmerad. För äldre människor betydde det ju ingenting,
hur de ställde sig inför samhället, sed och bruk. De hade
sitt på det torra i alla fall, men vi barn och ungdomar
måste tänka själva på vårt bästa. Jag visste väl, att det
skulle bli svårt att nu en hel vinter bli utsatt för
prästens försmädliga hån och begabberi, men jag litade på
att jag alltid rett mig bra i skolan. Och om någon
rättvisa fanns till, så skulle jag ej kunna bli bortvisad ur
klassen.

När far förstod, att det var allvar å färde, fann han
utväg. I Hör verkade då en troende kyrkoherde vid
namn Sjöström. Hos honom hörde han sig för, om jag
icke skulle kunna få gå och läsa för honom. Avståndet
var lika långt till Mellby och Hör. En jämnårig kusin,
Nils Lindström, skulle då göra mig sällskap. Det var

44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:41:04 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidengar/1/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free