- Project Runeberg -  Tiden går : levnadsminnen / I /
152

(1931-1941) Author: Janne Nyrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Fjälkinge till Immeln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Fjälkinge till Immeln

Jag var både glad och förkrossad inför denna
erfarenhet. Där var Herren mitt ibland oss. Min predikan hade
därvid ingen betydelse, då jag ej fått säga ett ord, min
personliga närvaro ej heller, ty jag var en fullkomlig
främling på platsen. Gud besökte sitt folk.

I Jämshög var det Röhult, som var huvudorten för
oss. Det var egentligen två rätt stora bondgårdar, som
stodo öppna för våra sammankomster. Deras ägare voro
nära befryndade och höllo väl ihop även i andligt
avseende. Mötena höllos i deras stora dagligstugor. Här fick
jag predika tillsammans med den gamle och vördade
predikantveteranen Sven Månsson. Det var ej så lätt, då
jag hade den största respekt för honom från barnaåren.
Men jag älskade honom ock mycket och hade största
förtroende för honom.

Det var för mig egentligen ett mycket lyckligt tillfälle.
Jag genomlevde en svår andlig kris just då. Mina ögon
hade som aldrig förr öppnats för mitt inre, djupa
naturfördärv, och jag höll alldeles på att brytas ned av
själsstrid och oro. Jag var nästan fast besluten att upphöra
med att predika, ty jag ansåg mig icke värdig att bära
Herrens namn på mina syndiga läppar. Jag skulle resa
hem, bara jag fullgjort den tur jag var ute på.

Jag beslöt mig för att helt öppna mitt hjärta för Sven
Månsson och låta honom få del av mitt elände, huru
skamligt det än var. Han hörde på mig med tålamod
och stigande intresse. Med stor förvåning såg jag, hur
hans blick klarnade, och all oro syntes försvinna från
honom. Jag nästan undrade, om jag gjort rätt i att
meddela honom allt, och att han möjligen ej hade något
deltagande med mig. Kanske hade jag missräknat mig på
hans goda hjärta.

152

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:41:04 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidengar/1/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free