- Project Runeberg -  Tiden går : levnadsminnen / I /
239

(1931-1941) Author: Janne Nyrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikanten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Predikanten

Det kunde ju bli bättre ekonomiskt för framtiden.
Missionen kunde jag ju ändå tjäna och kanske på ett mycket
bättre sätt än förut. Jag hade ju ej heller sökt denna
möjlighet, den blev mig ju erbjuden. Kanske däri ock
låg en vink om att Gud ville det.

Vid denna tid stod jag i livlig kontakt med predikanten
Carl Andersson i Vaxholm. Jag hade haft förmånen följa
honom emellanåt på hans resor. Vi voro förtroliga
vänner, och han måste givetvis veta, vad som gällde mig i
en så stor fråga. Jag meddelade honom i brev mina
planer och framlade mina skäl. Men en dag stod Carl
Andersson livs levande framför mig, då jag vid en
ringning öppnade min dörr. Den gode mannen hade rest
den långa vägen från Stockholm till Landskrona för att
personligen tala med mig och söka få bort de griller, som
fångat mig.

Jag blev både häpen och glad. Då vi hunnit stänga
dörren, tog han mig i famn och bad Gud för mig på
stående fot och på ett sådant sätt, att jag var återförd
till ro och tro på min kallelse, innan han sade amen.
Ack, du välsignade Carl Andersson! Jag skall tacka dig
av hela mitt hjärta, när jag en gång möter dig i
uppståndelsen för din faderliga hjälp den gången. Det var
»Långfredagskärleken», som han alltid talade om, vilken
här utförde verket.

Så länge man är ung och har någorlunda renomé,
saknar man som predikant icke kallelser. Jag hörde icke
till de mest benådade bland dessa, som bära på en kallelse
nästan jämt och provpredika litet då och då för att kunna
hålla spänningen uppe och få tillfälle att säga nej. ’Helt
utan blev jag emellertid icke, ehuru jag fått min plats
alldeles på utkanten, långt ifrån de allmänna stråk-

239

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:41:04 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidengar/1/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free