Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till väckelse och uppbyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till väckelse och uppbyggelse
talaren själv, den oförbrännelige ungdomsvännen, komma
vi alltid ihåg med varmaste tacksamhet.
Många gripande minnen dyka upp från dessa
högtidsstunder. En gosse, liten till växten, 16 à 17 år gammal,
låg på knä med många andra vid en av kyrkans främre
bänkar. Jag uppmanade honom att bedja själv med några
ord. Han gjorde det omedelbart med att framstamma sin
barnabön:
Gud, som haver barnen kär,
Se till mig, som liten är!
Vart jag mig i världen vänder,
Står min lycka i Guds händer.
Det var det enda, hans tanke fann, under det att tårarna
strömmade utför hans kinder och rösten höll på att svika
honom flera gånger. Men Gud, som känner våra hjärtan
och vet, vad Andens sinne är, förstod honom. Han fann
frid och ro i den öppna fadersfamnen, och han lämnade
mötet strålande glad.
Han är ännu kvar i Stockholm, och jag möter honom då
och då. Han är en lycklig och verksam troende man. Jag
frågar honom ibland: "Minns du, när du bad: Gud, som
haver barnen kär?" "Ja", svarar han och lyser upp av
glädje, "det var mitt livs största ögonblick".
Jag gick en afton uppe på högra läktaren och samtalade
med bekymrade. Några lämnade sig åt Gud. Nere vid
barriären satt en medelålders dam med synnerligen
förnämt utseende. Hon följde oss noga och med synbart
intresse. Jag vågade emellertid icke gå ned till henne av
fruktan, att hon kanske skulle bli störd och gå sin väg.
Omsider kände jag dock, att det var min plikt att gå till henne
för att hälsa och höra, huru hon hade det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
