Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikantgärningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Predikantgärningen
efter en sådan dust med en de andliga myndigheternas
målsman, behövdes det att vara viss på sin kallelse och ha
något att falla tillbaka på. Att vara eller bli något i
denna värld som en evangelii förkunnare var ju helt uteslutet.
Det var helt och fullt at Guds trofasta hägn och beskydd,
man fick anförtro sig och sjunga:
Jag har Gud och jag har nog,
O, vad bättre vill jag hava?
Har jag då ej högsta fog
Att all sorg i fröjd begrava.
Vad han giver eller tar
Är han dock min Gud och Far,
Som mig upptar sist med ära.
Denna inställning till samhällsuppfattningen kunde ju
betraktas som en svaghet för oss, men den var i
verkligheten en ovärderlig styrka. Vi kände djupt vårt beroende
av Gud och sökte i böneumgänget med honom den
gemenskap, människorna förnekade oss. Vi blevo ej heller
frestade av dess väsende, då de ej ville ha något med oss att
skaffa. I fiendskapen och motståndet sågo vi med rätta
beseglingen på vårt prästadöme och vår gudomliga kallelse.
Och om modlösheten någon gång trängde sig på, och vi
voro frestade att icke fortsätta, blev det för oss som för
Elihu, när han mötte Job. Han sade: "Anden i mitt inre
vill spränga mig sönder. Ja, mitt inre är såsom instängt
vin, likt en lägel, som vill brista sönder". Det var helig eld
i själen, som motståndets vind blott blåste upp så mycket
friskare och flammande.
Därtill kom, att då vi synbarligen ingenting hade att
förlora bland människorna, blevo vi så mycket mera
frimodiga inför dem och hänförda i vår tjänst inför Gud, som
9 — Tiden går.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
