Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De kristnas enhet
nere, i mitten eller högst uppe i toppen. De ha alla sin
förtjänst och sin prydnad. Ingen må förhäva sig över
den andre. Andens frukt är det vi önska själva bära och
sedan se på varje gren.
Den stora räddhåga, som talet om de kristnas enhet
uppväckte hos många enskilda kristna ledare och hos hela
samfund, har nu avtagit väsentligt, sedan det blivit klart,
att frågan gäller vad orden säga och intet annat. Man
befarade otrohet mot samfundet eller församlingen och
därmed dess undergång. Det märkliga är, att de mest
trogna och hängivna församlingsmedlemmar och
samfundsmänniskor, kyrkliga eller frikyrkliga, först insett
och vågat stundom rätt stora offer för enhetstanken och
tvärtom. Det är ingen svårighet att här, om man så ville,
nämna konkreta, av hela landet kända fall. Det är i
sanning icke litet som vunnits.
Oavsett vad som vunnits eller icke, står Kristi vilja och
bön fast. Vi göra väl att djupt beakta det. Därtill
kommer, att den förhanden varande nöden med den
alltmer påträngande avkristningen påkallar ökad kraft
och fullkomlighet hos bekännande kristna. Församlingens
Herre kräver en enad front och klara linjer till
förhärligande av hans namn, på det att världen må kunna förstå,
att han fått sitt herradöme av Gucl.
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
