Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det stämmer konsthistoriskt att den första
impulsen till det som blivit Tidens konsthistoria går
tillbaka ända till 1900-talets första år, att verkets
förläggare fick denna impuls genom artiklar i Ord och Bild
av Jens Thiis, Georg Pauli, Nathan Söderblom och
Georg Nordensvan och att hans konsthistoriska intresse
ytterligare stärktes genom Carl G. Laurins föreläsningar
på arbetarinstitutet i Stockholm 1910—1912. Ty insikten
att konsten hade en social uppgift och borde vara en
allas egendom är i Sverige en produkt just av
sekelskiftets kultur i lika hög grad som Ord och Bild och
Carl G. Laurin är det. När Tidens konsthistoria nu står
inför sitt förverkligande har emellertid utvecklingen
själv kommit sekelskiftets idé till mötes. Människan av
i dag behöver konstverket. Den rytm som präglar hennes
liv gynnar färgerna och linjerna, som slår på ett annat
sätt än bokstäverna, och bilden, som i motsats till den
lästa texten kan överblickas i ett svep. Följden har blivit
det konstintresse som under de sista åren vuxit upp med
en folkrörelses styrka och hastighet. Konsten är äntligen
på väg att återtaga sin naturliga plats i samhället.
Tidens konsthistoria vill vara en hjälp i denna
utveckling och är planlagd med hänsyn därtill. Den
lägger en starkare tonvikt vid samtidskonsten än vad som
är vanligt i handböckerna. Medan det första bandet
i översikter skildrar konstutvecklingen ända fram till
1800, dröjer det andra utförligare vid 1800-talet och
vår egen tid; även i det tredje, nordiska hålls
motsvarande proportioner. Vidare har illustrationsmaterialet
gjorts ovanligt rikt och genom en fri gruppering
sprängts in i texten så att det finns till hands när det
behövs. Bildtexterna har utförts så att bilderna
dessutom skall kunna studeras och njutas även oberoende
av den löpande framställningen. Till illustrationerna i
svart och vitt har fogats åtskilliga färgbilder, vilkas
syfte främst är att förmedla kännedomen om
färghållning och penselteknik; ofta har bildredaktören sökt nå
detta mål genom att i färg återge detaljer, helst i naturlig
storlek. Slutligen har författarna i Tidens konsthistoria
alla direkt erfarenhet av det populariseringsarbete, som
i demokratiens tid med självklarhet blivit en av de
viktigaste sidorna av museimannens och
konstskriftställarens verksamhet. Det betyder inte att de eftersätter de
vetenskapliga kraven. Tvärtom har det visat sig möjligt
att inom ramen för det tillmätta utrymmet presentera
förut okänt material, pröva nya synpunkter och för första
gången i sammanfattning framlägga resultat, som
hittills endast varit tillgängliga i speciallitteraturen. Men
det betyder att en var på sitt sätt eftersträvat den
enkelhet, klarhet och åskådlighet, som bör vara allt
populariseringsarbetes egentliga mål.
Medarbetarna representerar sinsemellan olika skolor
och temperament, och det har varit redaktionens
förhoppning, att också något av den levande
mångsidigheten i svensk konstforskning av i dag skulle framträda i
verket. Men samtidigt har vissa huvudsynpunkter varit
grundläggande. Å ena sidan har det för alla författarna
varit naturligt att betona bildkonstens djupa
sammanhang med kultur- och samhällslivet för övrigt. Å andra
sidan har det varit dem angeläget att visa, hur
konstverket kan lyfta sig över sitt tids- och stilsammanhang
och tvärs genom århundraden tala också till
nutidsmänniskan.
I sin uppställning följer Tidens konsthistoria i
huvudsak den gängse periodindelningen, men på ett par
punkter har experiment gjorts. Så har gränsen mellan
antik och medeltid inte lagts som en tidsgräns genom
300-talets Medelhavskultur utan som en geografisk gräns
längs Alperna. Den fornkristna och bysantinska konsten,
som utgör en direkt fortsättning av den romerska, har
behandlats i sammanhang med antiken, medan kelternas
och germanernas konst behandlats som föregångare till
karolingernas och dessas i sin tur som en upptakt till
den romanska konsten. Också i 1800-talsbandet har
gjorts nya avgränsningar. I kapitlet om Courbets,
Manets och impressionisternas tid har redaktionen inte
velat förkorta den intressanta tillbakablicken mot de
realistiska förebuden, ehuru denna bryter den
kronologiska gången; en viss dubbelhet har följt härav. Men
däremot har dragits en klar gräns mellan
impressionism och syntetism. Dessa två skilda strömningar
binds samman av starka konstnärspersonligheter som
tillhörde dem båda, och de har därför ofta behandlats
som en enhet. I själva verket går ur många synpunkter
gränsen mellan det, som måste anses tillhöra historien,
och det, på vilket konsten i vår tid direkt bygger vidare,
just mellan dem.
Den som läser en allmän och en svensk konsthistoria
går från sitt studium med mycket liten kännedom om
Danmarks, Finlands och Norges konst. I Tidens
konsthistoria är det tredje bandet därför nordiskt. De olika
stilströmningarna har från Europa nått Nordens olika
länder vid ungefär samma tidpunkt ehuru ibland från
olika håll. Hur instruktivt är det inte att undersöka i hur
hög grad återspeglingarna i Nordens skilda delar blivit
likartade och i hur hög grad den nationella särprägeln
gjort sig gällande! Hur mycket klarare tecknar sig inte
utvecklingen i de olika länderna när skildringen tar
hänsyn till de många impulserna dem emellan: furstar
har mötts, samarbetat eller tävlat med varandra,
konstnärer har vandrat eller rest från land till land,
gästutställningar i grannländerna har med en gång länkat
in utvecklingen där på helt nya banor! Och slutligen:
konsthistoriskt sett är de nordiska länderna, tagna var
för sig, små randområden i Europas utkant. Gemensamt
framstår de som ett block av betydande dimensioner
och kan hävda sin egenart gentemot kulturländerna
i söder.
Ett verk som Tidens konsthistoria tar inte form utan
många hjälpande händer. Det är förlaget, redaktionen
och författarna en kär plikt att tacka de institutioner,
museer, bibliotek, bildarkiv och enskilda i och utom
Sverige, som generöst ställt sina originalföremål, sina
fotografier och sin sakkunskap till förfogande.
Lund i oktober 1948.
Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
