Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägar till konstverket, av Nils Gösta Sandblad - Om formen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
genom den konstnärliga formen. Men kubisterna drog de yttersta
konsekvenserna av detta faktum.
Vad menas då med form? Henrik Cornell har i
»Karakteriserings-problemet» anfört två vanliga definitioner. Den ena lyder: formen
är ytföreteelsen hos föremålen. Den andra, som är psykologisk: formen
är det vi uppfattar med ögat och genom till ögat knutna förnimmelser.
Helt tillfredsställer, som också Cornell påpekat, ingen av dessa
definitioner den moderna psykologien och konstteorin, bland annat därför att
man börjat anse, att formen själv inte annat än genom en abstraktion
helt kan frigöras ur konstverket. Till och med Picasso har ju medgivit, att
man måste börja med någonting, och att alltså något mer än formen
måste finnas. Låt oss emellertid upprepa att det i den mer eller mindre
realistiska bilden är genom formen som motivet förvandlas till ett
konstverk, och att, om det finns en helt abstrakt konst, också där formen
är avgörande. Det är då, som delvis redan framgått, ur ett mycket
begränsat antal grundelement som konstverket bygges upp. I friskulpturen
har konstnären huvudsakligen volymerna, deras proportioner i förhållande
till varandra och till helheten att arbeta med, eventuellt också färgerna.
I den plana bilden är det främst fråga om linjerna och deras läge och
riktning inom det valda bildformatet, samt om ljuset och skuggan och
färgerna. Det är t. ex. väsentligen av konturlinjer och skugg- och ljuspartier
den italienske renässansmästaren bygger upp sina gestalter. Skuggorna
och ljuset består i sin tur av linjer och tomrum eller färger. Rummet,
i vilka dessa gestalter agera, åstadkommes genom linjeperspektivet.
Och det är slutligen genom att alla dessa linjer balanseras mot varandra,
ja ofta rentav konstfullt inordnas i tänkta trianglar och andra geometriska
figurer, som renässanskompositionen trots den mångfald den kan rymma
får sin harmoniska helhetsverkan. Det är återigen främst genom linjer
— tusentals små streck — som Rembrandt ger uttryck åt den stora
dramatiken i etsningen med de tre korsen, och genom linjer — här långa
och sugande — som van Gogh får in den mäktiga rytmen i sin konst.
Däremot är det nästan uteslutande med färgens hjälp som van Eyck
öppnar de landskapsvidder, i vilka hans berg, borgar och städer har
sin plats, som Giorgione och Tizian skapar luften kring sina vilande
kvinnogestalter, som Velazquez åstadkommer sin stoffverkan och som
El Greco får sina dukar att brinna. Men varför dröja just i nyare tidens
Europa? Gå till den orientaliska mattan, till Kinas och Perus keramik,
till Egyptens, Assyriens och Babyloniens konst eller till istidens
hopkrupne bisonoxe i den spanska Altamiragrottan! Där kan man i detalj
studera med hur enkla medel konstnären arbetar och vilka resultat
han når.
Helt förstår man kanske inte vilken rikedom av möjligheter formen
rymmer, om man inte samtidigt tänker sig den omsatt i ett material.
16
Med tusentals små streck och
fina linjer bygger Rembrandt upp
sina stora dramatiska scener.
Mittpartiet av etsningen »De tre
korsen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
