Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bildkonsten under antiken, av Alfred Westholm - Den hellenistiska stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Westholm
från ca 50 f. Kr. Den senare, som uppgrävdes 1506 har spelat en oerhört
stor roll för renässans- och barock-skulpturen, vilken i många delar
griper tillbaka på dessa senare grekiska stilar.
Ett av den hellenistiska konstens viktigaste områden var Egypten,
som under de mäktiga ptolemeernas herravälde utgjorde ett av tidens
mest betydande länder. Här fanns sedan gammalt en stark inhemsk
tradition av ett helt annat slag än den grekiska konsten. Den
operspekti-viska uppfattningen rådde alltjämt i Egypten trots en livlig kontakt med
grekiska handelsmän och även skulptörer sedan flera århundraden
tillbaka. Den egyptiska konsten var fixerad och hade endast i obetydliga
detaljer influerats av grekisk stil. Nu sker emellertid ett vida mer
betydelsefullt möte mellan de två vitt skilda konstuppfattningarna. Men
till en början var denna kontakt lokaliserad endast till Alexandria och
närmaste omnejd, där den grekiska härskarklassen hade sina starkaste
fästen. Den grekiska konsten i Egypten skiljer sig sålunda till en början
icke från utvecklingen i moderlandet. Under 200-talet kan man
emellertid gradvis följa en uppblandning av dessa helt olika stiluppfattningar,
som fortskrider under hela den ptolemeiska tiden, allteftersom de grekiska
elementen tränger in i Egypten ända ner till den romerska kejsartidens
högst bisarra biandskulpturer under århundradena efter Kr.
Utvecklingen är ytterst intressant att följa i detalj och man kan spåra den dels
på det innehållsliga planet i form av en besynnerlig blandning av
grekisk och egyptisk mytologi, dels formellt såsom en osäkerhet vid
särskiljandet av perspektiviska och operspektiviska kompositionsprinciper.
Den alexandrinska konsten uppvisar många särdrag i förhållande till
andra områden. I större format ter den sig sträng och ornamentalt
betonad med stark tonvikt på religiösa motiv, säkerligen ett arv ifrån den
nationalegyptiska traditionen. I mindre format uppvisar den däremot
en stor rikedom på motiv, ofta hämtade från andra delar av den
hellenistiska världen men med karakteristisk egyptisk utformning. Ett stort
antal små terrakottastatyetter ha bevarats och i dessa har man velat utläsa
ett intresse hos de egyptiska skulptörerna för genremässiga motiv, som
svarar mot liknande intresse i den alexandrinska litteraturen. Denna
nya biandstil blev under romersk kejsartid av stor betydelse även utanför
Egyptens gränser och spred sig först till de betydande provinserna i
Nordafrika, men sedan även till Italien, där stilen uppträder som
exempel på de romerska turisternas syn på de märkliga och för
romarna främmande förhållandena i det urgamla Egypten.
Även i Syrien spelade den grekiskt-hellenistiska konsten en stor roll
och här var förhållandena till en början liknande dem i Egypten. Under
200-talet tillkom rent grekiska verk av utomordentlig skönhet. Främst
bland dessa är den s.k. Alexandersarkofagen med sina storartade reliefer,
som bevarat en del av den ursprungliga målningen. Utvecklingen i
Sandalbindande atlet, replik av
ett original från mitten av
300-talet f. Kr., anträjfad i Rom.
Louvre, Paris.
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
