Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asiens bildkonst, av Bo Gyllensvärd - Indisk skulptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Gyllensvärd
all konstruktiv verkan upphävs. Mången gång blir dessa skulpturer rena
ornament utan större konstnärligt värde, men det är långt ifrån alltid
fallet. Här skulle kunna nämnas en rad betydande verk från olika
skulpturskolor sådana som Candelaskolan med Khajuraho-templet,
den Västindiska med Modhera och Mount Abu, Palaskolan i Östra
Indien, Orissa också i Östra Indien med templen Konorak och
Dhu-waresvara samt sydindiska skolor som Chola, Vijayanagar och Madura.
För att exemplifiera den medeltida skulpturen skall vi emellertid blott
avbilda några prov ur den konstnärligt högtstående samling av indisk
skulptur övervägande från noo—1200-talen, som finnes i Köpenhamn
och stammar från olika tempel.
Från ett tempel i Hullabid kommer det hörnparti, som framställer
Krishna spelande flöjt (se sid. 178). Kroppens böjningar ha blivit mera
komplicerade och kvinnligt veka i jämförelse med 700-talets skulpturer
och smyckeornamentiken spelar en större roll. Den plastiska säkerheten
och rytmen finnes dock kvar i trots av den stora detaljrikedomen. I
den brahmanska gudaskaran levde kvar en del gestalter från
Veda-perioden, exempelvis solguden Surya, som i bild på denna sida fått en
vacker och värdig skildring. Han håller i händerna sina vanliga attribut,
bestående av blomstänglar och på huvudet bär han en tornliknande,
rikt utsirad krona, bakom vilken synes solskivan i form av en gloria.
Gudens ländskört är utformat i pärlsträngar och ädla stenar infattade
i metall. Rikedomen på smycken bidrager att höja upp figuren bland
de odödliga.
En annan utsökt skulptur av Vishnu stammar däremot från Bengalen.
Den är troligen utförd på 900-talet med traditionen ännu levande från
den klassiska epoken. Guden är framställd med fyra armar för att kunna
hålla alla de attribut, som äro utmärkande för honom. Detta typiskt
indiska sätt att förse gudabilderna med flera armar har av
västerlänningar kritiserats som något stötande ur estetisk synpunkt. Man
behöver bara se en skulptur som denna, för att le åt en sådan kritik.
Som en särskild grupp inom den indiska medeltidsskulpturen står
bronserna. Det är inte förvånansvärt att dessa ofta är av hög
konstnärlig kvalitet, då man betänker den betydelsefulla roll, som guldsmidet
spelat i Indien. Det var inte bara gudabilderna, som rikt försågs med
smycken. De utgjorde en dyrbarhet, som även människorna åtrådde.
Det tekniska kunnandet stod följaktligen härvidlag mycket högt och
vi såg redan i buddhabilden från Guptaperioden att bronsen kunde
behandlas med stor skicklighet. Allt ifrån Maruya-tiden får man antaga
att det har funnits en bronskonst parallellt med sten och träskulpturerna,
fast nästan bara den i sten numera återstår.
Bland de mest omtyckta motiven för de sydindiska bronskonstnärerna
var den dansande Shiva Natarja. Det är den dansör, som i själva verket
19°
Solguden Surya uppträder redan
i Vedaskrifterna, men här är han
återgiven på en tempelrelief från
Hullabid i S. Indien, som
stammar från 1200-talet.
—Nationalmuseet, Köpenhamn.
Vishnubilden nedan ansluter
närmare till Guptatidens klassiskt
rena stil och är utförd på
900-talet i Bengalen. —
Nationalmuseet, Köpenhamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
