Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelter, merovinger och karolinger, av Holger Arbman - Keltisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman
många kultur- eller folkvågor, som från Asien slagit in mot Europa, fört
med sig främmande kulturelement, som ett kort ögonblick givit färg åt
den västerländska kulturen, för att sedan hastigt jämnas ut och mer
eller mindre spårlöst försvinna.
År 52 f. Kr. besegrade Caesar definitivt kelterna. Romersk kultur
trängde ut över praktiskt taget hela kontinenten och England samt
genomsyrade större delen av Västeuropa. De gamla keltiska gudarna i
Gallien romaniserades och obönhörligt gick den romerska konsten sitt
segertåg. Den keltiska konsten, vars huvudsakliga uppgift hade varit
att giva uttryck åt kelternas religiösa föreställningar, hade icke längre
någon plats.
Inom ett område av Europa skulle dock den keltiska konsten leva
vidare och senare blomstra upp på nytt och utvecklas till något av
det rikaste och märkvärdigaste som frambragts. Det var på de brittiska
öarna, framför allt Irland, där kelterna behöll sitt välde och där den
keltiska konsten i saga, form och färg kom att bevaras i folkets
medvetande. Den helige Patrik, en romaniserad britt, kom 432 till
Irland och kristnade i stor utsträckning befolkningen. Den iriska kyrkan,
till att börja med förhållandevis isolerad från yttervärlden, utvecklades
hastigt efter en egen linje och fick ett blomstrande klosterväsen. Redan
på 600-talet grundades på kontinenten ett flertal kloster av iriska munkar.
I kyrkans tjänst kunde nu den egenartade keltiska konsten utvecklas
efter nya linjer. Tre grupper av konstverk har bevarats från denna tid
på ön: illuminerade handskrifter, stenkors och metallarbeten.
Höjdpunkten nådde den iriska konsten i ett evangeliarium, Book of
Kells, medan däremot det något äldre, berömda evangeliariet, Book of
Durrow, snarare är av engelskt ursprung. Irerna skapade ej sina böcker
utan impulser utifrån. Även för dessa, de förnämsta mästerverken, ligger
främmande, orientaliska eller bysantinska förlagor delvis till grund. Men
omformningen är fullständig. De traditionella framställningarna av
bibelns gestalter är invävda i en ornamental ram av djur och slingor,
vilkas linjer visar en till det yttersta bissareri driven elegans. Vi väljer
ett par exempel från Book of Kells. Jungfru Maria med Jesubarnet sitter
stelt stirrande ut i rymden med stora mandelformiga ögon under höga
ögonbrynsbågar, näsan är lång och smal, ansiktsovalen jämn, händerna
långa och smala, fingrarna raka fastän hon håller om barnet. Det är i
komposition och detaljer en rent bysantinsk framställning. Men den har
fogats in i en ram av irisk djurornamentik och själv fått något av
ornamental stilisering över sig.
Studera detaljerna. Stolen följer Marias kropp och avslutas i ett stort
drakhuvud, Jesubarnets hår flätas samman till obändiga slingor, likaså
Marias. Och ändå tillhör denna Mariabild det mest naturalistiska i
den iriska miniatyrkonsten. Man har ej mer än till en ringa grad an-
»Guden från Bouray», en
halvmeterhög statyett i Musée St
Ger-main-en-Laye. Huvudet är gjutet
i två halvor, men kroppen är
sammansatt av sex stora, drivna
bronsplåtar — kelterna behärskade
ännu icke gjutningens konst då det
gällde störreföremål. Lugn, nästan
opersonlig sitter guden, som så ofta
på de keltiska framställningarna,
med korslagda ben i samma
ställning som Buddha intog.
En detalj av en sida i Book of
Kells från 700-talet, Trinity
College, Dublin, den iriska
hand-skriftskonstens obestridda
mästerverk. Från titelbladet till Markus
evangelium.
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
