Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Tyskland till 1100-talets slut - Italien till 1100-talets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf Zeitler
samlas flera enkla geometriska bågformer — cirkeln i sin enkelhet och
fullkomlighet har gärna en magisk verkan på sinnena — och klotet i
hans vänstra hand betonar än en gång det fullkomliga och oföränderliga.
Det organiska och veka är uteslutet. Kroppen är nästan orörlig, endast
högra knäet böjes en liten aning; vecken tecknas, även då de inte faller
lodrätt, hårda och fasta; de står som skarpa åsar. Konstnären har
undvikit mjukt glidande dagrar; metallytan är blänkande slät — man kan
eljest med lätta och oregelbundna hammarslag åstadkomma ett oroligt
ljusspel över guldet, som gör alla plastiska former ogripbara.
Detta är romansk stil: högtidlig, stel, strängt disciplinerad — aldrig
några överflödiga eller frigjorda rörelser, en asketisk maktstil.
Den kom att härska under minst hundra år i Tyskland. Man kan se det
på trädörrarna till St. Marien im Kapitol i Köln (o. 1060), på konung
Rudolfs gravplatta (strax efter 1080), på den s.k. Widukind-gravstenen
(o. 1100) och på gravplattan över biskop Friedrich av Wettin (strax
efter 1152). Till och med ornamentiken formas i samma strama anda.
I motsats till den fria och rika ornamentstilen på karolingiska och
otto-niska föremål (t.ex. den tyska kejsarkronan från 900-talet) är pärlorna
och ädelstenarna på Konrad II :s rikskors (o. 1030) ordnade i geometriska
mönster.
Italien till 1100-talets slut
Det antika arvet gjorde sig starkast gällande i Italien, framförallt i
dess södra delar. Norditalien kände en något större frihet från traditionen.
Det är också där verk med självständig hållning och av hög kvalitet har
växt fram. Det utmärkande är, att de skapas i stadsmiljö — de är inte
beställda av härskaren eller av någon mäktig abbot som den tidiga
kyrkokonsten i Tyskland eller Frankrike.
Mellan 1099 och 1106 (alltså samtidigt med Cluny, se sid. 291)
smyckades fasaden till domkyrkan i Modena av mäster Wiligelmo med
fyra stora relieffält; även själva portalen omgavs med rika ornament.
Relieferna skildrar Adams och Evas skapelse, syndafallet, Kain och Abel.
Inför Wiligelmos verk tänker man inte på någon tecknad förlaga som
hos Bernwards bronsdörrar (sid. 283). Wiligelmos figurer har verklig
plastisk tyngd. De rör sig långsamt med stora, enkla och tydliga gester.
Adams tunga sömn, Evas allvar, Gud Faders högtidlighet — allt talar
om att detta är en viktig händelse. Medan Bernwardsdörrens konstnär
efter någon illuminerad boks förebild visar oss Gud Fader, som ivrigt
»tillverkar» Adam (han formar honom som en bronskonstnär sin
vax-modell!), skapar Wiligelmos Gud Fader enbart genom att lugnt höja
sin hand. Wiligelmo har en stor och värdig uppfattning om sitt ämne och
Ärkebiskop Friedrich av Wettin,
detalj från gravplattan i
Magde-burgs domkyrka. Oga, öra och
hår starkt stiliserade.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
