Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Frankrike till 1100-talets mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf Zeitler
Av reliefens 31 figurer är endast en framställd rent frontalt och i vila:
Kristus. Hos de övriga ser vi häftig rörelse, ja, de är rentav förvridna
och intar anatomiskt omöjliga ställningar. Vad konstnären ville
uttrycka var våldsam hänförelse, lovsång, tillbedjan och hänryckt
skådande. — Alla gestalter i reliefen vänder sig till Kristus. Ser man bara
på formen, bildar det ett jättestort ornament omkring honom. Så stegras
hans betydelse, och han gör ett desto mäktigare intryck på betraktaren.
Kristus är Pantokrator (allhärskare), eller enligt orientens urgamla
kultformel, konungarnas konung. Helgonen är vasaller vid hans
himmelska hov. Att de är lägre än han, göres åskådligt genom deras mindre
storlek. Det är klart, att en oerhörd fruktan måste stråla ut från denna
härlighet på människorna. Men samtidigt var denna Kristus deras
frälsare. Han ville dem inte illa, ja, han lovade dem delaktighet i sin
härlighet. Till fruktan trädde hänryckningen. Denna dubbelhet i det
religiösa livet, förkrosselse och hänryckning, möter redan hos
profeterna i Gamla testamentet; sitt högsta uttryck finner den hos Augustinus.
Att själva kyrkobyggnaden skulle och kunde förmedla sådana känslor,
styrkes av Gregor av Tours, som säger vid beskrivningen av en kyrka:
terror ibidem et claritas magna conspicitur (man ser där vad som inger
skräck och hög klarhet). Det är den romanska konstens stora bedrift,
att den kunnat uttrycka dessa religiösa känslor.
Men härligheten vinnes inte för intet. Skriften talar om den Ondes
strid mot gudsriket. Någon aktiv insats i kampen mot djävulen tilltrodde
inte kyrkan människorna. De hade fullt att göra med att hålla sig undan
fördärvarens snaror. Det är samma uppfattning som Luthers i den
berömda psalmen från 1529: »...vår egen kraft ej hjälpa kan...»
Kyrkan drev en kraftig moralisk propaganda för fredens bevarande, för
trofasthet i förbindelserna människorna emellan, för kyskhet och
ödmjukhet. Främst predikade den emot luxuria och avaritia,
njutningslystnaden och penningbegäret. Vad Dante hade att säga mot
ungkapitalismen på 1300-talet skilde sig endast i konstnärlig kraft från
helvetesplågornas skildring hos abboten Hugo i Flavigny: i iskallt vatten
står de okyska kvinnorna, och ormar biter sig fast i deras bröst och
sköte. De penninggiriga männen däremot halstras av rysansvärda odjur
över osläckliga lågor. Särskilt belysande för tidens salighetsuppfattning är
reliefen med liknelsen om den fattige Lazarus (Lukas 16). Skulptören
berättar »simultant», dvs. scener som i tiden följer på varandra
fram-ställes bredvid varandra. Vi ser den rike och hans hustru frossa vid
bordet, medan en tjänare bär fram en stor pokal. Den palatsarkitektur,
under vilken den rike håller hus, bryts plötsligt, och vi ser Lazarus
ligga utanför palatsets dörr, medan två hundar slickar hans sår. Samtidigt
framställes Lazarus’ död, i det en ängel bär hans själ till paradiset,
vilket antydes genom ett fruktbärande träd. Men på samma gång är
Sidojigur från portalens
mittpelare till klosterkyrkan i Moissac.
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
