Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Italien under 1300-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf Zeitler
senare bifigur är viktigast för kompositionen. Hans öppnade harid tar
upp Kristi befallning och leder den fram till Lazarus. Grupper av
assisterande personer förlänar ytterligare tyngd åt skeendet. Kristus följs
av sina lärjungar, närmast honom står Johannes, som lyfter handen
och därmed förbereder Kristi gest (Giotto målar gärna något slags
»förspel» i vänstra delen av sina fresker). Bakom mittfiguren skymtar
en rad av judar, som ger än större eftertryck åt utslaget av dennes
förvåning och fördubblar kraften av hans gester. Lazarus assisteras av sina
anhöriga (några bär en duk framför näsa och mun: bibeln säger ju,
att den döde redan luktar). Slutligen två underordnade handlingar:
tjänarna, som bär bort stenen från gravingången, och Maria och Marta,
som ligger tillbedjande framför Kristus. Men också dessa figurer är
anslutna till huvudhandlingen, ty i dem strömmar rörelsen tillbaka till
Kristus. — Även i denna fresk får man granska detaljerna och beundra
deras konsekvens: hela gruppen kring Lazarus tecknas mot en klippa,
medan Kristus och hans följe står mot den ljusa himlen.
Ingen konstnär före Giotto har kunnat återge Kristi mäktiga
handlande på detta sätt: att rycka huvudfiguren åt sidan och ändå låta
handlingens ström utgå och återvända just till denna icke-centrala figur!
Giotto har skapat helt nya uttrycksmedel för konsten: han gestaltar
handlingar, dramer, med två huvudspelare, förmedlande figurer och
statister. Han låter den mäktiga huvudhandlingen föregås av något
spänningväckande förspel och efterföljas av en lugn epilog.
Knappt femtio år skiljer Arenakapellet från Naumburgläktaren.
Medan den äldre mästaren framställer Kristus som passiv och
oåtkomlig, låter Giotto honom framträda som den skapande och verkande.
Passionsscenerna ligger därför sämre till för Giotto, då han även här
vill förläna ett aktivt drag åt Kristus. Sin konsts storhet visar han
däremot åter i Kristi begråtande (bild sid. 34). Även här regisseras scenen
med grupper av agerande. Från alla håll väller klagan fram mot den
döde. Kvinnorna hukar omkring honom, stumma och djupt försjunkna i
sin sorg. Närmast sluter sig Maria till sin döde son och vill kyssa honom.
Hennes gest får relief genom den andra Maria, som vill kyssa den dödes
hand. Över henne böjer sig Johannes i stor rörelse. Hans huvud
befinner sig i bildfältets mitt, i diagonalernas skärningspunkt. I honom
når den häftiga sorgen sin höjdpunkt. För att ge uttryck åt intensiteten
i Johannes’ sorg, har Giotto målat honom isolerat. Den lucka som
således uppstår mellan Johannes och de från vänster framträngande
kvinnorna, tjänar också till att låta änglarnas klagan från himlen nå
ned till den döde. Ytterst till höger står Josef från Arimatea och
Nikodemus, och i deras stilla gripenhet klingar den dramatiska scenen ut.
Inte bara himlen deltar i sorgen, också naturen dras av Giotto in i den
stora klagan. Hur understödjer ej den sakta fallande klipplinjen Jo-
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
