Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Frankrike under 1300-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf Ze^^er
normen uttrycks genom ett linjernas och kurvornas system, som griper
över de enskilda figurernas rörelser och dräktveck. Den specifikt franska
grace, buren av hänsyn till nästan och självbehärskning, är här fullt
utvecklad. Det är mer en sorgeceremoni än verklig sorg. Grace har här
förlorat sin ursprungliga innebörd. Människorna ser inte längre ut
»att vara uppfyllda av nåd», de har fått drag av behagsjuka.
Medan illuminatören av Grandes Chroniques de France höll sig helt
till en traditionell stil, arbetade andra bokmålare i hovtjänst i en
modernare anda. Till dem hör Jacquemart de Hesdin, som målade en tidebok
för hertig Jehan av Berry (jfr s. 348), och bröderna av Limburg
(verksamma vid det burgundiska hovet 1397—1415; möjligen var deras
släktnamn Maelweel — den nyss nämnde Jehan Maelweel skulle då vara
en av dem), som mellan 1409 och 1416 målade »Les très riches heures
du duc de Berry», en tidebok, numera i Chantilly. Vad som är modernt
hos dessa mästare, får sättas i samband med italiensk konst, t.ex. Simone
Martini. Under den tid, då påvarna residerade i Avignon, strömmade
mycket italienskt tanke- och formgods in i Frankrike; Simone själv
(jfr s. 339) kallades 1339 till Avignon.
Chantilly-tidebokens världsliga bilder, som beledsagar kalendariet
och skildrar månadernas olika sysslor, lika väl som dess religiösa
miniatyrer, är fyllda av samma sentimentalt-graciösa sinnelag som de äldre
illuminatörernas och Jehan Maelweels verk. Om kalendariets
månads-bilder har man sagt, att de visar en alldeles ny realism och att de
därigenom skulle bilda källan till den stora nederländska 1400-talskonsten
Men tolkar dessa förtjusande idyller ett nytt förhållande till realiteten?
Säger de oss verkligen, att människorna tog på ett nytt sätt på tingen,
så som vi hos Giotto kunde se ett nytt sinnelag ta form? Nej, det är
samma gracila figurer, som i hovkonsten under hela 1300-talet. De
förhåller sig passiva gentemot världen, handlar inte, förändrar inte
tingen. Känsligheten, raffinemanget, förmågan att njuta, praktlystnaden
har stegrats. Man uppfattar fler detaljer än föregående generationer,
ser med större förälskelse på dem, om det nu gäller beslagen på en
hästmundering eller tinnarna på ett slott. Bildrummet ordnas
dekorativt i ovanpå varandra liggande band, ej i bakom var andra liggande
zoner. Det avgörande, hur människorna uppfattade sig själva i
förhållande till tingen, har således inte ändrats.
Det är en förfinad och fördrömd hovkultur, som möter oss här. Vad
Frankrike beträffar, sopades dess bärare undan genom slaget vid
Azin-court (1415). Men innan dess hann den få en sista lysande blomstring
i Frankrikes och Tysklands gemensamma gränslandskap, Burgund och
Flandern, där hovstilen upptog och främjade nya, borgerliga element,
från vilka sedan den stora 1400-talskonsten i Nederländerna utgick
(om den burgundiska konsten se nedan s. 348 ff).
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
