Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Böhmen under 1300-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf £eitler
Böhmen under 1300-talet
En parallell till den parisiska hovkonsten är den böhmiska. Under
1300-talets senare hälft upplevde Böhmen med huvudstaden Prag en
enastående blomstring. År 1342 blev huset Luxemburgs mest betydande
man, den i Frankrike uppfostrade Karl (som tysk kejsare Karl IV),
regent i Böhmen. Han grundade 1348 Praguniversitetet, näst Paris
det äldsta »studium generale» norr om alperna. Hans politiska makt
vilade på de av honom främjade stadsnäringarna, det nyöppnade
silverbergsbruket, den moderna penninghushållningen och de italienska
rätts- och kanslivanorna som han införde i Böhmen. Också i konsten
tog man emot italienska intryck.
Genast vid makttillträdet planlade Karl en stor domkyrka på
borgberget i Prag. Dess första arkitekt var en fransman, Matthias d’Arras,
som närmast kom från katedralbygget i Narbonne. Efter hans död 1352
tillföll uppgiften den unge Peter Parler från Gmünd (1330—1399),
skolad av sin far vid domkyrkan i Köln. Peter reste koret, tvärskeppet
och sydtornet. Någon skulptur för kyrkans yttre är ej bekant. Men i
de tre mittersta kapellen bakom koromgången uppställdes sex
gravvårdar över Böhmens hertigar och konungar, Karl IV:s anfäder på
mödernet. De bäst utförda bland dem, Spytihnèv II (1055—1061,
S:t Veitsdomens grundare), Pfemysl Otokar I (1197—1230) —
gravstatyn enligt räkning betald 1377 — och Pfemysl Otokar II (1253—
1378), torde härröra från Peter Pariers egen hand.
Typen är en gravsten, tumba, utan någon utsmyckning, på vilken
den döde ligger. Det är dock egentligen inte frågan om »död» och
»ligga». Konungarna är mejslade som stående och inbegripna i en
symbolhandling, ty de håller gåvor, som t.ex. en kyrkomodell. De
framställs alltså, liksom gåvomännen i Naumburgs domkyrka, som
medlemmar av den eviga kyrkan, i väntan på domen.
Figurerna är tektoniskt byggda, liksom från en sockel upp till ett
krön. Också här står vi inför en plastiker, som arbetar tungt med den
tunga stenen. Hans figurer har en stum och sluten kontur. Peter Parler
hugger inte gärna framspringande, i rummet utgripande, detaljer.
Han går hellre in i blockdjupet och skapar skuggklyftor där. Kungarna
håller sina symboler, men de sträcker inte fram dem, agerar inte, utan
bär sin existens stumt och tungt. Häri ligger skillnaden gentemot de
likaledes tunga figurerna hos Niccolö (se s. 329). Handlingen hämmas,
tyngden är som ett lidande. Dräktens veck strömmar inte enhetligt över
hela figuren, ty mästaren sätter stora massor mot varandra i veckade
mantlar och släta hermelinkragar.
Ansiktena präglas av eftertanke och sorger. Det är ansvarets tyngd,
som adlar dessa grovlemmade och bredkindade män. Således möter
346
Ottokar Il:s tumba, sedd
uppifrån. Sannolikt av Peter Parler
omkring 1360. Furstegravarna i
korkapellen i Prags domkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
