Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltida bildkonst, av Rudolf Zeitler - Burgund och Nederländerna under 1300-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Me deltida bildkonst
Den tunga prakten i hans profeters dräkter — färgen angav guldstickade,
blå eller röda mantlar och dyrbart pälsverk — står i motsats till
kropparnas skröplighet. Och denna skröplighet kontrasterar mot de tankar
och syner, som uppfyller profeternas sinnen.
Hur litet är inte Moses’ ansikte i förhållande till dräktens tygmassor
och till skägget! Men ändå: vilken koncentration av uttrycket har inte
Sluter nått i ansiktets karaktärsgivande partier! Med ett minimum av
medel har han framställt blicken såsom fjärrskådande. Djupt liggande,
något sneda ögon — och sedan rynkor efter rynkor omkring dem.
Munnen har sedan länge förstummats, öronen hör inte längre. Ögonen,
trötta av oändliga vakor, ser inga bestämda föremål, men bakom pannan
välver sig synerna.
Det burgundiska hovets livsstil bestämdes av praktlystnad och
dödsrädsla — en förfärande disharmoni. Sluters konst gav en lösning. Den
gestaltade svårmodskänslor, framkallade av minnen eller syner, och i
dem stillades konflikten. Såväl hovet som folket skänkte
Kalvarie-berget den största beundran: hertigen gav en stor fest vid dess
uppsättning och kyrkan sanktionerade vallfärderna dit med en stor avlat. Under
1400-talets lopp har nära nog alla konstnärer norr om alperna tagit
intryck av Sluters verk.
Vi fann, att måleriet vid hoven före och omkring 1400 icke kan
betecknas som en ny konst. I flera av den såkallade Turintidebokens
miniatyrer (delvis förstörda genom eld, men kända genom fotografier)
har man till och med velat se verk av bröderna van Eyck, förberedande
deras stora skapelse, Gentaltaret (se s. 355 och 370 f. Hovkonsten skulle
då vara källan till måleriets förnyelse. Gentemot flertalet forskare har
Dvorak och Tolnay hävdat, att Turinminiatyrerna icke kan härstamma
från någon av bröderna van Eyck, och att det som är nytt i dem inte
ligger före Gentaltaret, utan efter detta.
Förnyelsen i konsten, öppnandet av nya vägar, som sedan fullföljdes
av 1400-talets konstnärer, får tillskrivas dels Claus Sluter — hans djupt
personliga tolkning av de heliga ämnena, hans känsla för konflikten
mellan yttre och inre liv, hans djärva grepp om »det fulas estetik» —
dels det borgerliga måleriets grundläggare, Robert Campin i Tournai
(o. 1375—1444). Under åren 1405—07 målade han (numera nästan
fullständigt utplånade) fresker i kyrkan Saint-Brice i Tournai. Hans
konst har alltså intet att göra med bokmåleriet.
Äldst bland hans bevarade tavlor är Barnets födelse från omkring
1420. Robert har, säger Tolnay, frångått illuminatörernas lokalfärger
och brett ett enhetligt ljus över figurer och miljö. Vad betyder detta
»realistiskt riktigt sedda» ljus? Har målaren haft realistiska avsikter?
Tolnay menar, att detta ljus har religiös innebörd. Konstnären har målat
Jesu födelse, men han har lagt två nya element till det gamla bild-
23
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
