Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
het. De skapande konstnärerna var samtida till Columbus,
upptäcktsresanden, Copernicus, astronomen, och Machiavelli, statsmannen, och
stod inte dem efter i sin strävan att genomlysa tillvarons sammanhang.
Sin särskilda prägel av revolution får kanske renässansens första skede
av, att till de många kulturcentra, som medeltiden känt, sällar sig några
förut mindre framträdande, som äger en under äldre skeden föga vanlig
social struktur. I Nederländernas Brügge och Italiens Florens var det
den verklighetshänvända handelsidkande borgarklassen som angav tonen,
och i dessa städer framträdde också konstnärernas naturalistiska
genombrott, deras vilja att återge verklighet och ingenting annat, med större
eftertryck än i andra kulturkretsar — ofta chockerande publiken, som
då liksom under alla tider var konventionell nog, men som ändå själv
varit med om att skapa den andliga miljö, ur vilken denna konst
framsprungit. Men även där uppdragsgivarna på samma sätt som under
medeltiden var aristokrater av feodal tradition eller kyrkofurstar av
påvens nåde fanns nu en ny mentalitet, som kunde gynna genombrottet
av nya konstnärliga idéer. Också här växte fram en känsla för
personlighetens värde — den personlighet som kan hävda sig och öppna nya
perspektiv för sina samtida med sin tankeförmågas skärpa, med sin
lärdom eller vältalighet eller med sitt konstnärliga kunnande. Den växte
sig så stark, att diktare, konstnärer och forskare utan hänsyn till härkomst
betraktades som jämlikar till män av börd och nedärvd ställning. Att
fånga och betvinga ett stycke verklighet med penseln eller mejseln blev
en bragd av samma slag som en lyckad kyrkopolitisk kupp eller en
kondottiärs framgångsrika fälttåg. Den personliga insatsen, det geniala
kunnandet, blev därmed värdemätare på tidens sociala rangskala.
Så blev också konstnärernas individuella utbildningsförhållanden med
nödvändighet av annan art än de varit under medeltiden. Det gällde nu
inte längre att hålla i helgd klostertraditionens eller skråväsendets
hävdbundna formschemata. Konstnären blev medveten om sin rätt att söka
sig fram till sanningen, som han såg den, till formen, som han kände den.
Så tycktes föregångarna under antiken, vars storhet man ännu hade för
ögonen, ha fattat sitt kall, och när man i Italien redan under 1400-talet
slöt sig samman till den nya form av studiegemenskap, som ännu i dag
kallas akademi, blev den ledande tanken att ge den uppväxande
generationen möjlighet till studium av denna verklighetsbetvingande antika
formkultur. Men det blev inte så mycket antikens formlösningar, som
blev förebild, utan den anda, i vilken dessa lösningar funnits. Konstnären
blev en självständig forskare, som med »de gamles» exempel för ögonen
sökte analysera sitt eget förhållande till verkligheten. Hans ställning blev
därigenom ytterligt fri, men på samma gång blev han delaktig av en
mycket rikare problemvärld än medeltiden kunnat erbjuda. När de nya
idéerna bröts mot de gamla, blev de framkomliga vägarna flera, och det
Masaccio, Anna självtredje
(Uf-fizierna, Florens). Detalj med
Annas, Marias och Jesusbarnets
huvuden.
36o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
