Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Medeltidens höst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
Medeltidens höst
Det revolutionära ligger naturligtvis innerst inne inte i själva tiden
utan i individerna. De avtecknar sig mot en bakgrund av samtida
konst-skapande, som inte på samma sätt som deras produktion visar mot
framtiden utan snarare betecknar ett fullföljande av medeltida
tankegångar. Det utvecklade måleriet erbjöd i själva verket den döende
medeltidskulturen möjlighet att en sista gång skapa fullödiga uttryck
för de ideal, som redan hade börjat bekämpas. Som ofta när en ny tid
gryr, håller man fast vid former, som redan har förlorat sin innebörd,
och romantiserar dem. En sista gång blossar känslan för de feodala
livsformerna och för den världsförnekande och passiva
medeltidsreligio-siteten upp. Man gör dessa konstnärer ingen orätt, om man i första hand
uppmärksammar, vad de har att berätta; ett renodlande av
uttrycksmedlen har varit främmande för dem själva.
Ett samlande exempel för allt, som denna tillbakablickande riktning
syftar mot, ger en anonym tysk mästares Paradisträdgård. Han
framställer den medeltida folkvisans örtagård befolkad av en förfinad
feodalaristokrati med alla en priviligierad tillvaros attribut. En fästningsmur
utestänger den brutala verkligheten och förhöjer intrycket av skyddad
existens. Trädgården har ingenting av den flandriska naturskildringens
allt omfattande inregistrering av självvuxen grönska. Den är en
idealiserad konstprodukt, dekorativ och stiliserad. Här blommar liljekonvaljen
samtidigt som smultronplantor och körsbärsträd bär frukt.
Linjeperspektiv och förtonande luftdagrar existerar inte, människor och föremål
breds ut för betraktaren till en fängslande brokig mosaik. Och gestalterna
själva bibehåller, också när de plockar frukt och öser vatten, den
kroppsställning, som är motsatsen till handling och aktivitet, den gotiska
svängningens. Tidens Mariabilder, de berömda »sköna madonnorna»,
visar med ansiktenas ädla men världsliga skönhet och med draperiernas
rika och raffinerade veckfall sin samhörighet med den praktälskande
hovkultur, som vid denna tid i Nordeuropa försökte återuppliva
riddar-tidevarvets anda. Men det är inte korsfararmentaliteten som väcks till
liv, utan den prunkande yttre ramen, tornérspelens och trubadurfesternas
lyx. Man håller fast vid ett historiskt ideal, en dödsdömd tradition,
och hopar rikedomens attribut till kompositioner av brokigt och svällande
överdåd, inte verklighetsiakttaget utan sammandrömt.
Å andra sidan lever också självuppgivelsens trosideal. Det fromma
Köln målar bibliska scener, där människorna knappast är människor
utan förandligade skepnader av sakta böljande draperier och drömska
inåtvända anleten. Som i trance utför de sina handlingar mot en ideell
bakgrund i guld, som isolerar dem och gör dem till något av kultbilder i
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
