Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Medeltidens höst - Den uttrycksfulla bildbyggnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
endast rötter i det förflutna. Den visar även framåt, mot den nyplatonska
idévärld, som under den framskridna renässansen skulle komma att spela
samma roll för de intellektuella skiktens tänkande och kännande som
under medeltiden den kristna läran. Ghibertis större samtida, Jacopo
della Quercia (ca. 1374—1438) —med honom återvänder vi till Siena —
framställer i den här återgivna Syndafallsreliefen från S. Petronio i
Bologna ett andligt skeende, som på en gång går ut över vad gotikens
mys-terieframställningar och Donatellos personlighetsdramatik kunnat ge.
Här är inte den individuella handlingen försummad: den uttryckes med
händernas och ansiktenas patetiska språk. Men samtidigt lyder
kropparna en högre lag. Deras på en gång graciösa och smärtsamma
parallellsvängning, som genljuder i trädstammen, visar att de genomströmmas
av en över natur- och människolagar stående princip. Vi tror oss i dessa
gestalter bevittna konstnärens egna själsstrider om tron på den fria
viljan. Till denna konst skulle en gång Michelangelo komma att anknyta.
Den uttrycksfulla bildbyggnaden
Naturligtvis gör man inte konstnärspersonligheterna rättvisa genom
att hämta fram sådana enskilda drag i deras produktion, som för oss
efterkommande synes utgöra något väsentligt och för den allmänna
utvecklingen fruktbärande. Ännu större betänkligheter måste man känna mot
att betrakta den följande generationen på detta sätt, inte minst därför
att 1400-talskonstens blomstringstid bäres upp av så rika och mångsidiga
personligheter, att de gemensamma dragen i deras konst endast
representerar en liten del av deras insats. Dock kan man inte undgå att i denna
arvtagaregeneration särskilt fängslas av ett förhållande, som kastar ett
förklarande ljus över hela bildkonstens utveckling ända fram till vår
egen tid: sedan en gång den naturalistiska vägen valts finner man, att
verklighetsgestaltningen kan erhålla ökad uttrycksfullhet genom
kompo-sitionella medel, genom att bildelementen ordnas till suggestiv massverkan
— antingen i den klassicistiska vilans tecken eller i den barocka rörelsens.
Dessa båda grundtankar i den europeiska bildkonstens historia utsägs
tydligt redan nu. Liksom under föregående skede är man starkare
medveten om sådana formella problem i Italien, men inte heller konsten norr
om Alperna kan isoleras från den allmänna förskjutningen av värderingar
i det konstnärliga tänkandet, om också dess mest iögonfallande drag är
av annan karaktär.
Vid de nordapenninska furstehoven — Sforzas i Urbino och
Mala-testas i Rimini — verkade som den äldste i denna generation Piero
della Francesca (1416—1492). Redan ett betraktande av de
arkitektoniska framställningarna i hans berömda freskserie över det heliga
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
