Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den uttrycksfulla linjen - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
sidan ett naturdrama, där allt är indraget i striden. På den andra ett
individernas drama, där varje människoöde kan följas var för sig. Dürers
eldskrift kulminerade med honom själv och blev inte utgångspunkt för
något nytt, han hade löpt linan ut. Kropparnas vånda hos Signorelli blev
en form, i vilken barockens förebådare Michelangelo kunde dikta in
sina egna själslidanden. Men innan denna nya våg av oro börjar driva
konstnärernas känslor till nya och våldsammare uttryck, inträder ett
ögonblick av stiltje, då det ljusa geniet Rafael kan dominera scenen
med sin milda och harmoniska konst.
Klassisk ro och stor form
Omkring sekelskiftet mellan 1400- och 1500-tal förtätas bilden av den
italienska konstutvecklingen. En mycket rik generation tager vid, så
mångtaligt representerad, att framställningen mer än någonsin måste
begränsa sig till de allra största namnen. Alla de konstcentra, som det
förut funnits anledning nämna, fortsätter att blomstra, men till dem
träder nu Rom med påvestolen som betydande uppdragsgivare. Under
Alexander VI, Julius II och Leo X planeras här byggnadsverk och
utsmyckningsarbeten av förut okänd omfattning, som samlade det bästa
av Italiens konstnärliga krafter till staden. De verk som skapas, bäres
upp av en storvulen monumental anda. Denna stora stil förberedes med
det utgående 1400-talet i en lugn och klassicerande bildstil på
naturalistisk grundval, som man träffande har kallat andaktsstilen. Den
växer fram inom tre skilda konstområden, i Florens och Norditalien
med Lionardo da Vinci, i Venedig med Giovanni Bellini och i Perugia
med Perugino.
Det är egendomligt att tänka sig, att Lionardos (1452—1519) rykte
som konstnär inte kan fästas vid mer än ett tiotal efterlämnade arbeten,
av vilka flera är ofullbordade eller också ofullständigt bibehållna. I
gengäld vet man mycket om hans personlighet på andra plan, framför
allt på det vetenskapliga. Ty Lionardo var mer än någonting annat en
vetenskaplig analytiker, som förmådde gå till djupet av problemen och
samtidigt kunde överblicka ett flertal olika forskningsområden,
egenskaper som sällan eller kanske aldrig i så hög grad har förenats i en och
samma människa. Hans efterlämnade dagböcker, vetenskapliga
anteckningar och ritningar visar honom som en tänkare långt före sin
tid. Man har som epokgörande framhävt hans förmåga att med pennan
framställa sina vetenskapliga rön — mekaniska konstruktioner,
anatomiska studier — på ett både klargörande och vetenskapligt sätt.
Längre har konsten att med teckningens hjälp förklara komplicerade
sammanhang ännu i dag icke hunnit. Det är inte endast lyckliga om-
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
