Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
nästan alla hans senare verk förborgade. Han hade där — vilket utom
av själva tavlan framgår även av det rikhaltiga skissmaterialet — velat
skapa en kompositionell rikedom, som tidigare aldrig skådats. Påbörjad
som en skildring av herdarnas församling kring Jesu födelse — med
barnet liggande på marken framför den knäböjande madonnan och
grupper av undrande och samtalande herdar på ömse sidor —
förändrades den för att kunna fånga ett rikare register av känsla och
handling till en Konungatillbedjan med knäfallande åldringar inför
barnet, som nu sitter på sin moders knä. Men det ursprungliga
madonnamotivet glömdes inte bort; i Grottmadonnan (Louvre) har det tagits upp
igen och förlänats en djup stämningshalt. Dels lever bilden genom sitt
ljusdunkel, detta följdrika grepp i verklighetsframställningen, som här
ännu förklaras av den valda miljön — grottan alltså — men hos
efterföljarna skulle komma att användas i alla tänkbara sammanhang och
blev en väg bort från naturalismen. I Lionardos skymningsvärld
behåller gestalterna ännu den med skärpa och visdom iakttagna
verklighetens drag men blir samtidigt delaktiga av ett helhetens kraftspel, som
ger dem en ny betydelse. Kroppar och lemmar framträder för att
representera ljuset som mörkrets motsats, inte den fasta formen som luftens.
Man ser tillräckligt av gestalterna för att kunna fatta vilka de är och
vilka själstillstånd de förkroppsligar, men därtill bildar deras belysta
partier ett schema av kraftlinjer i dunklet, som förlänar helheten en
oerhörd harmoni. Det är renässansens bekanta triangelschema, senare
upptaget och varierat hos Rafael, som här användes för första gången.
Från Konungatillbedjan leder även en väg till Nattvarden, den nu
mycket förfallna väggmålningen i klostret S. Maria delle Grazie i
Milano. Lionardo hade i förstlingsarbetet experimenterat med
samtalande herdar, människor som sinsemellan uttrycker häpnad och undran
inför vad de får bevittna. En av skisserna gav impulsen till den många
år senare förverkligade nattvardskompositionen, där han också såg
som sin väsentliga uppgift att skildra de olika personligheternas
reaktion inför ett oväntat skeende, i detta fall orden »En av eder skall
förråda mig». Han har samlat lärjungarna i grupper om tre människor,
som ger uttryck åt hela skalan av känslor, från förskräckelse och avsky
till stilla undran. Underbart fortplantar sig sinnesrörelsen från grupp
till grupp, medan Jesus själv sitter stilla och isolerad mot bakgrundens
ljusa fönsteröppning.
Inte ens därmed är Konungatillbedjans möjligheter uttömda. I dess
bakgrund utspelar sig — oväntat nog — en ryttarstrid. Konstnären har
velat tränga in ännu en motivkrets, som fängslade honom och som han
suveränt behärskade, i detta sitt mästarprov. Även denna detalj
mynnade många år senare ut i en monumentalkomposition, den planerade
väggmålningen över Anghiari-slaget för Palazzo Vecchio i Florens,
406
Hästar som stegrar sig målar
Lionardo som bimotiv i
Konungatillbedjan. Som huvudmotiv
återkommer de i den förlorade
kartongen till Anghiari-fresken, och
som monumentalkomposition
upprepas de i hans förslag till
ryttarstatyer. Här en skiss till
Trivul-ziomonumentet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
