Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassisk ro och stor form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
konstnärs vision förkroppsligad i övertygande naturalistiskt språk som
i porträttet av Mona Lisa, föremålet för hundratals analyser och
tolkningar. Ty att det är en vision, en förutbestämd helhetssyn, som tagit
form i denna kvinnobild, att den starka verklighetsillusionen inte är
självändamål utan övertalningsmedel är alldeles uppenbart. Ansiktet,
som vänds mot betraktaren, men ändå håller honom på avstånd, munnen
som börjar le, men ännu inte gör det, händernas dubbla språk — den
vänstra vilande parallellt med bildytan, den högra gripande aktivt
fram från bilddjupet — den livliga vänstersilhuettens spel mot den lugna
till höger och slutligen den individualistiska gestalttolkningen i kontrast
mot det från allt tillfälligt befriade landskapet — allt detta ger ett
mellantillstånd mellan handling och vila, mellan vaka och dröm, mellan
det en gång givna och det eviga, som har en aldrig avtagande verkan.
Varandet utan alla yttre förutsättningar och bindningar, den rena
existensen, har här fått en slutgiltig tolkning. För oss har bildens inre
hållning kanske ännu större aktualitet än för den samtida publiken,
sedan under seklernas lopp ärmarnas gula och karnationens rosa färger
smultit än mera samman med de blå, gröna och bruna grundtonerna,
och sedan en del av det detaljarbete i hudens och hårets behandling,
som ännu Vasari prisade, bleknat bort. Lionardo kunde aldrig skilja
sig från denna tavla. När han efter sina insatser i Florens och Milano
drog till Frans I:s Frankrike, följde den med honom och har sedan
dess förblivit i Louvren.
Den stämningsfyllda existensen — om också i mindre intellektuell
mening — är också Giovanni Bellinis (ca. 1430—1516) ämne. Han
var venetianare och medlem av en familj, som frambragt en hel rad
av framstående konstnärer. Jämnårig med Mantegna går han under
hela sin första mogna tid helt i dennes spår för att redan femtioårig
finna den linje, som skulle komma att bli själva kännetecknet för
vene-tianskt måleri under högrenässansen; han förnyar sig själv och därmed
den venetianska konsten. Det är Bellini som har fulländat typen av
madonnaframställningar, som vanligen kallas Santa Conversazione,
där madonnan föreställes samtalande med helgon, som omger henne
till höger och vänster. Men det är inte samtal i en Masaccios eller
Lio-nardos mening, som här äger rum. Det är en samvaro under stilla,
tankfulla former, där gestalterna knytes samman inte av åtbörder och
blickar utan av att de visas försjunkna i samma själsliga tillstånd och
insatta i samma stämningsbärande miljö. De håller frånvarande sina
attribut, med nedslagna ögon, endast viola-da-gamba-spelerskan vid
tronens fot ser upp för att, som musicerande människor brukar, fästa
blicken långt i fjärran. Hon ger genom sitt spel liksom en tolkning till
hela bilden: dess väsen är musikali tet. En välklang ekar ur kupolens
färgrymd och som kvinnorösters ljusa och mansrösters sonora stämpar-
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
