Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Mellan form och innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
sannare värden. Slutligen förstår han också själv, att han måste begränsa
sig till dessa ämnen, om han skall kunna ge det verkligt stora. Hans ålders
apostlagestalter—Johannes och Paulus, Petrus och Markus (München) —
är inte insatta i ett större skeende, som de gemensamt skall bära upp,
utan representerar fyra fristående krafter, den evangeliska sanningens
förkunnare och försvarare, sådana som Dürer upplevde dem i sin egen
tid: den stridbare Paulus karakteriserad med mantelns hårda resning
och kalla grönvita färg och huvudets fasta hållning, den milde Johannes
i otvungnare ställning med ena benet vilande, en rikare mantel — i
varmt rött — och blicken sänkt mot bokens blad. Bådadera sekunderas
av besläktade temperament, Paulus av den fanatiske Markus, Johannes
av den godmodige Petrus.
Att Dürer, när han uppgivit tanken på att skapa allmängiltiga
människor skulle nå en högre nivå även som porträttmålare visas av samma
periods prestationer på detta område. Som ung hade han målat sig
själv i sträng frontal pose, infogad i bildens ram, högtidliggjord och
monumentaliserad (München). Rådsherren Jakob Muffel av år 1526 har
en monumentalitet av annan och djupare art. Här saknas alla teatraliska
konstgrepp, huvudets egen struktur bestämmer bildens accenter. Den
höga pannans välvning och blickens fasthet har arbetats fram och
dominerar bilden och gör alla andra karakteriseringsmedel överflödiga.
En Lorenzo Lottos uttrycksfulla händer eller en Rafaels
avståndsbil-dande dräktpartier skulle inte kunna säga mer om personligheten än
denna spartanska koncentration på det väsentliga.
Från treenigheten kommer man som till en annan värld i Dürers
grafiska verk. Visst finns det också i träsnitten och kopparsticken inslag
av italienska lärdomar — framför allt en klarnad och redbarare
rums-struktur i jämförelse med Apokalypsen — men det sakliga berättandet,
det må gälla borgerlig vardagsmiljö eller sammandrömd orient,
Golgatas ödslighet eller svårmodets hemska boning, fängslar konstnären
mer än andra hänsyn och låter honom finna en innehållets
uttrycksfulla form, som för samtiden framstod som den slutgiltiga. Inte ens
det stolta Italien kunde försumma att upptaga dessa bildlösningar,
som det lärde känna i talrikt spridda avdrag. Det är en oerhört rik
föreställningsvärld, som passerar revy i denna grafik. Den charmfullt och
utan all tragik berättade historien om Marias liv (Marienleben, 20
blad) ligger i tiden mellan Italienresorna. I Flykten till Egypten
upplever vi den växande naturen på ett nytt sätt, vi överblickar inte skogen
utan ser in i dess oändliga djup. I denna översvämmande tropiska
växtlighet hävdar sig ändå figurerna, omskrivna av klara konturkurvor, som
förkroppsligar framåtskridandets rörelse. Med vilka fina medel Dürer får
blicken att rikta sig mot dem, visar sig, om den lilla inhägnaden i vänstra
hörnet täckes för — hela kompositionen faller då sönder. Först långt efter
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
