Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Mellan form och innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Albrecht Altdorfer, Vilan på
flykten, Berlin. I Donauskolans
arbeten lägges huvudvikten vid
landskapets gestaltning i
romantisk anda.
Hieronymus själv sitter långt borta i bakgrunden, nästan ett föremål
bland de andra. Dürer har återvänt till det som han och med honom
hela den nordeuropeiska traditionen innerst hade på hjärtat, tingens
och människans likaberättigande, det besjälade alltet. Hundra år efter
Flémalle-mästaren och van Eyck ser vi deras program lika aktuellt som
någonsin. Fåfängligheten i mänsklig ävlan att vilja mäta och värdera,
när man i stället bör ödmjukt böja sig för tillvarons lagar, är kanske
därför också temat för den mäktiga Melankolia. Det osaliga själstillståndet,
som Dürer så väl kände från sin egen andliga utveckling, yttrar sig
hos henne som en leda vid all ordnande, analyserande och formskapande
verksamhet. Kanske är denna kapitulation en följd av sorgen vid moderns
död. Henne hade Dürer samma år — strax innan hon dog — skildrat
i en kolteckning. Fångat i några få säkra men oändligt uttrycksbärande
linjer skådar hennes ansikte liksom Melankolians redan bortom det
timliga, bortom sitt livs strävan i pliktens och uppoffringens tecken.
Att fördjupa sig i naturens föremål var för Dürer ett behov. I små
utomordentligt kärleksfullt utformade akvareller har han skildrat en
grästuva, den tyska skogens smådjur eller också ett stycke av landskapet,
som han mötte det på sina resor. Vi ser här två nya ämneskretsar taga
form, landskapet, som inte är staffage utan skildras för sin egen skull,
och stillebenet. Samtida konstnärer som nürnbergaren Augustin
Hirsch-vogel (1503—1553) har i kopparstick och målningar gått samma vägar.
Den rena naturromantiken finner man emellertid företrädesvis inom den
så kallade Donauskolan, vars centrum var Regensburg. När Albrecht
Altdorfer (ca. 1480—1538) skall skildra Vilan på flykten — det var ett
ämne, som tiden särskilt gärna tog upp för att ha en förevändning till
Jandskapslyrik — ger han en så överväldigande utblick över berg och
sjö, att blicken glider förbi huvudpersonerna och fördjupar sig i
landskapets detaljer. Det starka bilddjupet har här inte åstadkommits genom
syftlinjer utan genom luftperspektiv — olika färgtoner dominerar
förgrund, mellangrund och horisontparti, just så som den disiga luften i
naturen brukar i olika nyanser avstämma det längre bort belägna från
det, som ligger nära. Som tecknare låter han människor och föremål
förlora sin sakliga karaktär, som vore de lössläppta naturkrafter. Men
hans böljande linjespel är inte stilbundet i de sengotiska kopparstickarnas
art. Det är naturens egna rörelsemotiv, vågornas svall, de vältrande
molnens och de av stormen pressade trädens linjer, som får tolka
skeendet i bladet med den helige Nikolaus, som hjälper i sjönöd. Hos Wolf
Huber (ca. 1490—1553) försvinner ofta människan i skogens bladverk,
en folie bland de andra. Men när hon någon gång skall skildras, som i
framställningen av den helige Sebastian, får hon samma uttrycksvärden
som ett knotigt träd. Man kan inte tänka sig en starkare kontrast till
venetianarnas ur människokroppens skönhet härledda formkultur.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
