Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Dynamisk verklighetstolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
med vilka konstnären talar till henne. Nu väljs inte längre det som
talar till det logiska sinnet och till känslan för balans, nu vädjas till
förmågan att uppleva spänning och upphetsning inför det oklara — det
som endast sagts till hälften — inför det uppenbart obalanserade —
det som låter oss förutse en förskjutning, ett sammanstörtande av
massorna — och inför en anhopning av former, som sluter sig samman i
en gemensam kraftfylld rörelse. Matteus och hans ängel bildar en
oskilj-bar massa i dunklet. Gestalterna är realistiskt framställda men ändå så,
att betraktaren måste komplettera deras former ur sin egen fantasi —•
han tvingas därigenom till aktivt medskapande, till djupare deltagande.
Men denna massa — kroppar, draperier och änglavingar — vilar inte
tryggt på sitt underlag, den blir bredare och tyngre uppåt — inte för
tanken, som vet att vingarna är en lätt fjäderhamn, men för känslan,
som uppfattar de belysta partierna som massa i kontrast mot mörkrets
tomrum. Kompositionens uttrycksvärden är labilitetens, inte den
klassiska konstens vilande ro. Och hela denna massa rör sig i en stigande
rytm från bildens vänstra nedre hörn till dess högra övre: kurvor
upprepas från Matteus’ och ängelns vänstra ben upp till vingen, och denna
diagonala riktning understrykes av ljusföringen. Dessa linjer kan
förklaras logiskt — de är helt naturalistiska — men de talar inte till vår
logik: barocken har förenat naturalismens kroppslighet med den
anti-naturalistiska konstens linjespråk.
Vi skall återfinna denna vädjan till det extatiska i människan, till
hennes längtan att låta sig överväldigas och ryckas med, hos
Cara-vaggios samtida och hos den högbarocka generation, som är något
yngre än hans. Det personliga i hans insats ligger i den konsekventa
realismen, som nekar att acceptera andra än »låga» miljöer — för att
tala med den äldre estetikens termer — som skådeplatser för de
religiösa skeendena. »Matteus’ kallelse» i samma kapell visas som en
värdshusscen, och man är beredd att tolka uppbrottsstämningen, som
vore det fråga om, att en soldat kallas till tjänstgöring. Även här får
kropparna sin särprägel av det som man har kallat för Caravaggios
»källarljus», en på en gång hemlighetsfull och välkänd belysning av
massorna, stundom töckenartad, stundom blixtlikt förklarande.
Caravaggios allvar och rena uppsåt och hans därav betingade
allmängiltighet och tidlöshet skiljer honom från många av hans samtida. Han
har en sinnets tyngd förenad med en personlig flärdfrihet och med en
ödmjukhet inför stora skeenden, som låter honom hushålla med de
konstnärliga uttrycksmedlen. Hans medtävlare i Rom, Guido Reni
(1575—1642), går genvägar till publiksmaken. Också han talar barockens
måleriska språk och hans altartavlor visar lika litet som Caravaggios
den verklighetsbehärskande människan utan i stället den av verkligheten
märkta och missbrukade gestalten, som ger sig hän åt den religiösa
Med framställningen av Petrus’
korsfästelse försökte Guido Reni
konkurrera med Caravaggios
virtuosa ljusdunkelmåleri.
Vatikanen, Rom.
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
