Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Dynamisk verklighetstolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
ger hon sig hän. Draperiernas vågbrus ger starkare uttryck för den
exta-tatiska åtbörden än en naken kropp skulle kunna göra. Bernini har här
mindre än någonsin arbetat med volymens språk: gestaltgruppen ses på
avstånd i fonden av ett kapell och får sin verkan genom det med
raffinerad beräkning utnyttjade ljuset, som strömmar ner ovanifrån — vi
upplever formerna från en av konstnären i förväg fastlagd blickpunkt
och skulle lika gärna kunna stå inför en tavla.
Så ser vi hos Ribera och Bernini gränsen mellan måleri och skulptur
utplånas. Detta program är inte på något sätt de sydeuropeiska
konstnärernas ensak. Tvärtom är dess mest energiske talesman flamländare:
plastiska kroppar tolkade med måleriska medel är det ständiga temat i
Peter Paul Rubens’ (1577—1640) verk, som både genom sin omfattning
och genom sin mångsidighet intager en särställning i nya tidens
konsthistoria. Ingen av de ämneskretsar, som renässansen odlat, saknas i hans
produktion, han målar antika kärleksscener lika väl som bibliska
passions-motiv, ryttarstrider och skördefolk, allegorier och landskap, porträtt och
stilleben. Lika mångsidigt orienterad är han i renässanstraditionens
formvärld. Hemlandets romanister, som blev hans lärare, den italienska
klassicitetens och det romerska barockgenombrottets män — själv är han
något yngre än de — har han alla upplevt intensivt. Det blev honom
förunnat att i vidare utsträckning än hans landsmän och under
gynnsammare förhållanden få taga del av vad det dåtida Europas främsta
kulturländer hade att erbjuda den vetgirige formsökaren. Ättling av en
förnäm Antwerpensläkt återkom han ung till hemstaden, sedan hans
fader avlidit i en landsflykt, som han ådragit sig av politiska och
konfessionella skäl. Själv accepterade han helhjärtat den habsburgska
hovmiljön och den kämpande katolicismen i det nu från norra
Nederländerna skilda Flandern. Antwerpenskolans målare som Tobias Verhaecht
(1561—1631), vilka med en snart hundraårig traditions säkerhet och
kunnande förvaltat det michelangeleska arvet, gav honom en teknisk och
formell utgångspunkt, men till den konstnär vi känner mognade han
först under en nioårig »grand tour», som förde honom till Venedig,
Mantua, Rom och Genua och slutligen även till Spanien. Han använde
dessa år till att kopiera italienska mästerverk — för Mantuahovets
räkning — till att taga parti i striden om Caravaggio, till att mot
bakgrunden av de nya intrycken pröva sin egen förmåga i monumentala
altardukar och till att skapa sig en social ställning, som kan jämföras
med Tizians, vilken även i konstnärligt hänseende blev hans ledstjärna.
Det var som konstnärlig diplomat, Mantuahertigens utsände, han reste
till Spanien.
Vid återkomsten till Antwerpen blev Rubens hovmålare hos
Nederländernas ståthållare. En miljö, som behövde hans förmåga att
representera — både genom personlighet och genom konstnärlig gärning —
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
