Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Intimistisk blomstring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Pieter de Hooch, detalj ur Läsande
dam, hertigen av Arenbergs
samling, Brüssel. Bakgrundsutsikten
genom en dörr mot en ljusfylld
gård återkommer i nästan alla de
Hoochs tavlor.
klyftor med stormvridna träd i månsken eller ovädersbelysning.
Rem-brandt själv hade, fast han aldrig lämnat den holländska slätten, stundom
ur sin fantasi skapat stämningsfyllda landskap, i vilka han sammanfört
suggestiva topografiska element: ravinartade floddalar, blånande höjder
och romantiska ruiner. Hans efterföljare blir i vår generation framför
andra Jacob van Ruysdael (1629—1682), brorson till Salomon. Redan
i sina rent naturalistiska skildringar som ”Kvarnen vid Wijk” för han in
ett element av oro — inte i den Rubenska barockens mening utan genom
fina kompositionella och koloristiska antydningar. Land och vatten griper
i en ständigt fram- och tillbakaböljande rörelse in i varandra, som vore de
levande, varandra motsatta väsen, men ödesstämningen skapas mest av
allt genom de hotande molnskyarna, som växer fram över himmeln och
låter kvarnens rundel framstå i onaturlig, spöklik belysning. Det
dramatiska uttrycksvärdet hos de molnbildningar, som är vanliga vid Nordsjöns
kuster, glömmer Ruysdael inte bort, när han under vandringar i tyska
bergstrakter upplever nya motiv, som mera än den holländska slätten är
ägnade att tolkas i romantiskt upprörd anda. Han förenar i samma
tavla vattenfallsmotiv från bergens stenöken, mäktiga trädgestalter från
slättlandet, fantastiska ruiner och en minnesbild från den stämningsfulla
judiska begravningsplatsen vid Brustel (Gemälde-galerie, Dresden) och
låter över allt detta Atlantens mäktiga molnformationer vältra fram.
Hans färg är i motsats till den äldre släktingens djup och kall i klangen
och uttrycker överlägset de stämningsvärden, som skall frambesvärjas.
Havet, som sjöfarande människor såg det, tolkades av marinmålarna
Jan van de Cappelle (1625—^79) och Willem van de Veide (1633—
1707). Också de är i första hand naturalister, som återger fartygen med
en flaskskeppsbyggares pedanteri i medvetandet om att publiken hade
sin glädje i sådana ting. Men Cappelles i motljus sedda fiskebåtar på
redden blir gärna något mera. Hav och himmel smälter samman, när
molnen speglar sig i vattnet under stiltje, och de stora seglen får samma
luftiga egenskaper som atmosfären. Här bibehålies, som så ofta i
landskapet, den vilande klassiska ron.
Också i de bebyggda orterna och i själva bostäderna söker målarna
sina motiv. Amsterdams gator och torg porträtterades av Jan van der
Heyden (1637—1712), och tidens vanliga mötesplats, den alltid öppna
kyrkan, kan vi bilda oss en föreställning om inte endast genom de
bevarade byggnaderna utan även genom en Emanuel de Wittes (1617—1692)
talrika skildringar av kyrkointeriörer. Allra bäst känner vi från denna
period dock det holländska hemmet, som det i odödliga skildringar
åter-givits av Pieter de Hooch och Jan Vermeer van Delft. Den gedigna
borgerliga bostaden, där familjen vanligen vistas i det stora köket med dess
stenbelagda golv, dess murade härd och hyllor med husgeråd på
väggarna är ämnet för de Hoochs (1630—1677) bästa tavlor. Han visar rum-
5°3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
