Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Franska rokokoporträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
Det högsta samhällskiktet framställdes i sin rikedom och upphöjdhet
med ett storartat uppbåd av spiror, kronor, marskalkstavar, kolonner
och fladdrande draperier. Dessa verklighetsfrämmande arrangemang
låter oss aldrig känna modellen själv, utan ger oss endast en föreställning
om hans makt och betydelse. Efter hand befriar sig porträtten från den
mest betyngande rekvisitan, och endast några få karakteriserande
föremål får stanna kvar. De tjänar syftet att antyda modellens sysselsättning
och karaktär och hör till de ständiga element, med vilka porträttkonsten
arbetar. Men det nya kulturskedet låter i stället nya sidor av människan
skymta fram. Salongsmässigheten och den förbindliga älskvärdheten låter
den avbildade vänligt och uppmärksamt vända sig mot betraktaren.
Det råder inte längre någon distans mellan figurerna på båda sidor om
ramen. Det kan hända att en hand sträcks ut i en direkt talande gest
eller att en mun öppnas för en replik. Omedelbarhet och sanning är
mera eftersträvansvärda än den lättvunna effekt man når genom att
betvinga åskådaren med hopandet av imposanta detaljer. Nicolas
Largillière visar i sina mäktiga fältherreporträtt det gamla idealet.
Louis Tocqués mansporträtt ger en föreställning om den unga
generationens världsvana naturlighet som dock inte behöver sakna ett starkt
inslag av självmedvetande. En trotsig knyck på nacken räcker väl att
antyda karaktären. För damerna ur denna aristokratiska miljö blev
Jean-Marc Nattier (1685—1766) en nästan odrägligt insmickrande
por-trättör. Prinsessorna och hertiginnorna får ett innehållslöst sötaktigt
leende och alla liknar de varandra. Liksom alla modestilar försökte också
rokokon att utplåna individualiteten, och dessa porträtt har en slående
likhet med Bouchers nymfer, som alla tycks målade efter samma modell.
Nattier utrustar med förkärlek sina modeller med allegoriska attribut, en
maskeradutklädsel, som har sin grund i verkliga kostymeringar men som
nära förbinder detta måleri med den övriga mytologiska och allegoriska
konsten. Den inträngande karakteristiken finner vi förutom i de flesta
konstnärernas självporträtt — Chardins porträtt med huvudbindel är
kanske det finaste — hos Maurice-Quentin de La Tour (1704—88). Han
arbetar med pastellkritor, att material som låter det sprödaste och
delikataste av rokokons kolorit blomma och som vid denna tid var
synnerligen på modet. Hans mest uttrycksfulla arbeten är endast skisserade,
men med en hård och iakttagande skärpa som fångar det väsentliga hos
modellen. Sitt eget hånfullt spotska ansikte återgav han gång på gång,
och vid dess anblick förundrar man sig ej över de naket avklädande
porträtt han gav av sina samtida. I dem finns ingen konventionell
älskvärdhet. Däremor tror man sig kunna läsa den absoluta sanningen ur
dem.
I skulpturen möter man samma drag. De stora ryttarmonumenten
motsvarar de allegoriska fursteporträtten. Den antika ryttarstatyn av
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
