Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Franska rokokoporträtt - Engelsk rokoko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
säkre ryttare, konstnären talar till känslan och fantasien. Det intima
porträttet, porträttbysten, upplever under rokokon en verklig
glansperiod. Formen är målerisk och upplöst och låter ljus- och skuggverkan
ha sitt spel, vilket mycket bidrar till det levande och omedelbara intrycket
av dessa arbeten. För det mesta avbildas modellerna i sin samtidsdräkt
med de konstfärdiga frisyrerna, blott sällan vågar konstnärerna visa
dem i nakenhet med håret i fritt svall. En livfull eller behagsjuk vridning
av huvudet ger dem den typiska rokokokaraktären. Marmor och
terrakotta är de mest uppskattade materialen. Bland mängden av skickliga
och habila skulptörer är Jean-Baptiste Lemoyne både den elegantaste
och den mest psykologiskt djupborrande.
Engelsk rokoko
Senare hälften av 1700-talet är den engelska konstens storhetstid.
Efter att inflyttade utländska målare som Holbein, van Dyck, Lely och
Kneller fullständigt dominerat konstlivet från renässans till senbarock,
framträder vid samma tid som den franska rokokon står på sin
höjdpunkt för första gången en rad infödda konstnärer av största betydelse.
Det franska rokokomåleriet är en av deras förutsättningar, den rörliga
kurvaturen i kompositionen och färgens delikata charm omhuldas av dem
i lika hög grad som av de franska målarna, men i sin anda är deras konst
mera omedelbart mänsklig, antingen det är genom den moraliska och
uppfostrande innebörden eller genom den lyriskt romantiska
naturkänslan. Det engelska måleriet vid denna tid är mindre tids- och
stil-bundet än det franska och företer en enhetligt sammanhängande
utveckling fram till 1800-talets romantik. Gränsen mellan rokoko och nyantik
är svår att draga annat än med hjälp av dateringar. Mycket beror detta
på den insulära isoleringen och de mycket sparsamma förbindelserna
mellan engelska konstnärer och utländska. Många av de största målarna
satte aldrig sin fot utanför hemlandet. Den utländska konst, som fanns
att studera i England, var mest holländskt 1600-talsmåleri. Dess sunda
realistiska anda har haft stor betydelse, likaså dess kolorit som ju också
låg till grund för den franska rokokons färgkonst. Men medan
fransmännen offrade åt det konventionella behaget, satte alltid engelsmännen
det personligt uppriktiga i främsta rummet, och häri ligger
grundskillnaden i de båda ländernas samtida konst.
William Hogarth (1697—1764) är rokokons mest utpräglade
företrädare i England och dessutom dess teoretiker. 1745 målade han ett
porträtt av sig själv med sin favorithund, en ganska tung komposition
med självporträttet som en oval, draperihöljd medaljong, hunden sit-
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
