Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Engelsk rokoko - Italiensk rokoko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
En stor grupp målare har specialiserat sig på denna motivkrets, som
kräver stor sakkunskap och som säkerligen av den dåtida kundkretsen
fordrade snarare en realistiskt riktig än en estetiskt bestickande
framställning. Det mesta, som producerades i genren, är rent reportage och
föregriper kamerans exakthet men har stort kulturhistoriskt värde. Ur
mängden av skickliga konstnärer, som framför allt fick briljera med
sina tekniska kunskaper i skildringar av steeple-chases med vådliga
kullerbyttor och dramatiska rörelseskildringar, framstår den fine George
Stubbs. Hans målningar ger ett egendomligt modernt intryck i sin stela
naivitet, som inte har mycket med rokoko att göra och nästan lika litet
med nyantik, annat än genom den medvetna betoningen av formen.
Inför hans målning av ett elegant par i en phaèton, dragen av två
svarta hästar, får man omedelbart Rousseau le Douaniers liknande
skildring i tankarna, och det är inte enbart motivets skull. Det är lika
mycket på grund av den oskuldsfullt rättframma stilen och det lustiga
fotografiaktiga poserandet. Stubbs arbetar också med samma
orealistiskt klara kolorit och kantiga form. Ett silhuettartat sirligt ryttarporträtt
av den indiske generalguvernören Warren Hastings med stora blommor
i förgrunden har samma för vår tid så tilltalande omedelbara
älskvärdhet. Även om denna speciellt engelska måleriart aldrig fått någon
internationell betydelse, har den stora konstnärliga värden och förtjänar att
uppmärksammas bredvid det populära och bekanta måleriet.
Italiensk rokoko
Det italienska måleriet upplever under rokokon en ny storhetstid i
Venedig, där traditionerna från renässans och barock nu klingar ut i
ett sista festligt ackord. Monumentalmålningarna av Giovanni Battista
Tiepolo (1696—1770) har en sensuell livskraft, som är av samma anda
som Bouchers och Fragonards. Den häftiga och komplicerade rytmen i
kompositionerna har Tiepolo också gemensam med dessa konstnärer,
samma blandning av realistiska och rokokoornamentala former. Hans
fresker i Palazzo Labia i Venedig med motiv ur Antonius och
Kleo-patras historia vittnar i sin festliga prakt om hans lärdomar från
Vero-nese och det övriga italienska väggmåleriet från äldre tid. Fresksvitens
skildring av gästabudet visar effektfulla motsättningar mellan den stränga
arkitektoniska bakgrunden och den pittoreska grupperingen av figurerna.
Perspektivet nedifrån beror på målningens placering i rummet, och
konstnären överbetonar starkt de illusionistiska effekterna. Från dvärgen
i förgrunden, som kryper uppför trappan, går blicken upp mot
musikanterna på estraden. Här råder en starkare stramhet i uppbyggnaden
än i de samtida fransmännens kompositioner, naturligtvis delvis bero-
.544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
