Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Engelsk nyantik - Skulptur efter antikens mönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
Uttrycksmedlens knapphet frapperar, och den rytmiskt betonade
höjd-kompositionen leder tankarna mot Matisses linjeexpressionism. Ett
annat blad, Skulpturen på klippan, har en än mer våldsam förenkling och
en suggestiv kontrastverkan mellan mörkt och ljust, som står
fullständigt ensam i tidens konst. Många tendenser i den moderna engelska
konsten kan föras tillbaka till Blake. I honom har England en
fascinerande föregångsman, när det gäller att konsten skall vara förkunnelse
och inte efterbildning.
Skulptur efter antikens mönster
Den nyantika skulpturen var starkare bunden vid de antika
förebilderna än måleriet någonsin kunde bli. Någon möjlighet till en
individualism av Blakes himlastormande slag fanns inte för bildhuggarna.
Så länge de kunde bibehålla något av rokokons realism och sensualitet
är deras konst ännu njutbar, men sedan de gett sig antikefterbildningen
helt i våld, kan deras konst visserligen bli oklanderligt vacker men på
ett tomt och kyligt sätt som är förunderligt intresselöst. Hos några franska
skulptörer tar den begynnande antikiseringen en lugn och värdig form.
Jean Antoine Houdon (1741 —1828) har lämnat en serie porträttbyster
av tidens andliga stormän, okonstlat enkla i sin levande friskhet och helt
utan kylig antikisering men ändå med en tidlös värdighet. När det
gäller porträttskulptur är dock formen tämligen bunden, och utvecklingen
från barockens stiliserade yvighet över rokokons naturalistiska grace
fram till nyantikens strama behärskning låter sig tydligare se i den stora
skulpturen. Houdons helfigur av den sittande Voltaire är först och främst
ett psykologiskt mästerverk. Den är en inträngande personlig skildring
av en intressant och mångsidig personlighet som inte upphöjs till
övermänsklig nivå. Antikiseringen i dräkt och i sammanhållen vilande form
är inte så påträngande att man kommer att tänka på arkeologiska
studier. Där finns mänsklighet och lugn. Genom att både studera naturen
och de gamle kunde nyantikens konstnärer åstadkomma mästerverk av
detta slag — det var också deras ständigt åberopade ledstjärnor — men
tyvärr blev det i allmänhet för mycket antik och för litet natur. Hos de
franska bildhuggarna vid seklets slut lever fortfarande omedelbarheten
kvar. Man känner det direkta modellstudiet bakom den mjukt sensuella
formen i Augustin Pajou’s Psyke lika tydligt som hos de honom mycket
närstående rokokoskulptörerna Clodion och Falconet. Det är inte färdig
nyantik med allt vad detta innebär av bundenhet, det är snarare en
åtstramning av rokokons lössläppthet och upplösningsvilja.
Sergel, Canova och Thorvaldsen är de ledande nyantika skulptörerna.
De betecknar också stilutvecklingens olika faser. Sergel är fylld av le-
56°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
