Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Skulptur efter antikens mönster - Goya, förelöparen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
A. Canova, Pauline Borghese.
1807. Galleria Borghese, Rom.
Som den segrande Venus valde
Na-poleons syster själv att
framställas, ett typiskt prov på den
nyantika idealiseringen.
honom trots kejsarens protester i klassisk nakenhet som en forntida
im-perator. Kejsarens syster Pauline Borghese avbildades däremot i
salongs-mässig elegans som en annan madame Récamier utsträckt på en klassisk
vilsoffa. Hennes dräkt är visserligen inte samtidens, för så långt i antikt
dekolletage gick aldrig empirens dammode, och i sin ideala
skönhets-vilja verkar kroppen mera komponerad än studerad efter
originalmodellen, men i detta verk med sina lugna, vilande linjer, som går tillbaka
på antika gravmonument, lyckas dock skulptören ge en behagfylld
sam-tidsstämning. Behag och koketteri finns det mycket av i Canovas konst,
till och med när han behandlar ett så heroiskt motiv som Perseus med
Medusas huvud. Där blir också resultatet något tillgjort och konstlat.
Den bekanta gruppen av Amor och Psyke har minst av allt plastisk
slutenhet med de spretigt utskjutande vingarna och benen. Den är
rokokomässigt elegant och sirlig med de spensligt utdragna kroppsformerna.
Behagsjukan är dock alltför påtaglig, och det är detta insmickrande drag
som ger Canovas konstnärskap dess typiska tidsstämning men också dess
begränsning.
Goya, förelöparen
Rokokokonsten var en utomordentlig tidsspegel. Hela det sociala liv
med dess yttringar i olika former, som mer eller mindre direkt
påskyndade den stora revolutionen 1789, reflekteras däri. Den förskönande
omskrivningen snarare framhäver än skyler de antisociala tendenserna.
Den sockrat idylliska stämningen i en del av det realistiska genremåleriet
är en strutsmanöver, ett fåfängt försök att drömma sig till rätta och bara
blunda för problemen. Man kunde därför väntat sig att nyantikens
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
