Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Romantiska förebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
vidareutveckla rokokons stil. Med överhoppande av den bakåtblickande
klassicismen leder han därför direkt över från barock- och
rokokotraditionen till romantiken och kan genom sitt verk t.o.m. ge impulser
till såväl realismen och impressionismen som långt fram i tiden
expressionismen. Han gör det genom att med utgångspunkt i sin starka personliga
upplevelse och stödd på en originalitet och självständighet, som
förmådde honom att följa egna vägar i strid med samtidens, fylla den
gamla formen med ett helt nytt innehåll. När han byter ut rokokons
lekfulla ämnen, som endast ville vara underhållande eller festliga, mot
meningsfyllda aktualiteter, då tvingar detta fram ett fortskridande
realistiskt grepp av allt större djärvhet. Så förvandlas den följsamma,
graciösa touchen från en Tiepolos eller en Watteaus dukar, skapad för
att ge lätthet och grace åt en festscen, under Goyas händer till en
intensiv, av känslans sprängstoff laddad linje. I arkebuseringsscenen
beskriver den desperationen i den dödsdömdes utbredda armar och ger
bösspiporna en otäckt levande prägel, som vore de ödets pekfingrar,
riktade mot sitt mål. På samma sätt förvandlar han den lätta, men
fulltoniga koloriten i rokokons dekorativa fantasibilder till ett
färgregister, som bibehåller fullheten men försätter den med tyngd och
koncentration. Den får en helt ny uttryckskraft i de bistert väsentliga
sammanhang, vartill Goya önskade bruka den. Ur denna spanska
enstörings brygd kunde hela 1800-talets konstnärsvärld dricka
inspiration och lärdomar och han föregrep mycket av det, som de franska
romantikerna skulle föra fram som ledande konst under årtiondena
efter Goyas död på fransk jord.
De franska konstnärer, som omkring 1820 skulle lancera romantikens
ideal behövde emellertid inte gå till grannlandet för att finna
anknytningar till äldre konstnärer. Den förromantik, som varit en kraftig
strömning på 1700-talet, men som omkring sekelskiftet fått vika för den
segrande klassicismen, hade i vissa drag levt kvar och vidareutbildats
hos några av de konstnärer, som verkade under klassicistisk tid och
som i stort sett måste betraktas såsom anhängare av den antikiserande
tidsandan från Napoleontiden. Den mest typiska av dem är Pierre Paul
Prudhon (1758—1823). Hans motivval är vanligen det allmänt gängse
med stoff huvudsakligen ur antik gudasaga eller vedertagna allegorier,
och hans gudinnor och personifierade dygder är formade efter samma
skulpturala skönhetsideal som samtida kollegers. Men det finns dock
i hans verk egenskaper, som ger honom en liknande ställning som Goya
med påtagliga förbindelser såväl bakåt som framåt i tiden. Jämförelsen
med Goya får dock givetvis tagas med den största moderation och med
öppen blick för den oerhörda skillnaden i konstnärlig styrka. Men
liksom sin vida större samtida har Prudhon i sin klassicistiska konst
räddat över en del av rokokotraditionens förtjänster, något av dess
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
