Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Fransk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
kraft bakåt, medan en verksam kontrast uppstår mellan barnens oroliga
sprattlande och det förstenade lugn, som ligger över hennes
ansikts-silhuett. I »Kvinnorna från Algier» befinner sig visserligen de enskilda
gestalterna i vilande ställning, men i gengäld beskriver deras lemmar
tillsammans en rytmisk arabesk. Rörelsemotivet finns där, men inte som
rörelse hos varje enskild individ, utan som en rörelse i deras inbördes
gruppering och hållning. I de till innehållet mera dramatiska motiven
som »Rebeckas enlevering» eller jaktscenerna firar hans förmåga att
ge svepande rörelse i framställningen av både levande varelser och
döda ting triumfer. Han är en iscensättare som icke nöjer sig med tablåer
utan gör levande skådespel. Naturligtvis vidlåder i moderna ögon
mycket teatraliskt effektsökeri dessa kompositioner. I sin förkärlek för
det våldsamma, ödesmättade, tragiska, känsloberusade var han
emellertid en sann son av sin tid. Konstnärligt bemästrade han detta
våldsamma stoff som ingen gjort efter Rubens. Det som för moderna ögon
gör hans verk så suggestiva och som kommer oss att glömma vad som
för oss är främmande i fråga om innehåll och uppläggning är hans
färgbehandling. Stimulerad av mötet med de avancerade engelska
landskapisterna inriktade han sig mer och mer på att ge färgen liv
genom att ansätta den i kraftiga korta drag med penseln och genom
att stundom förhöja dess verkan med bruk av komplementfärger, som
smögs in som rena färgstänk utan självständig, beskrivande betydelse.
Denna metod var resultatet av ett målmedvetet spekulerande över
färgernas karaktär och penselarbetets möjligheter, men det är i grunden
inte detta, som gör honom till en av konsthistoriens finaste kolorister.
Orsaken ligger i att hans målningar från första stund är komponerade
för färgen. Själva den konstnärliga idén är redan fast förmäld med en
koloristisk tanke. Trots sin strävan efter ren och stark färgverkan
använder Delacroix dock alltid ett varmt halvdunkel som resonansbotten
för de höga färgtonerna. Det koloristiska uppslaget är därför alltid
intimt förknippat med en kompositionsidé, där belysningen spelar en
väsentlig roll. Rytmen, färgen och ljuset blir därför den treklang, som
ljuder genom Delacroix’ måleri.
Intresset för det orientaliska hörde till de typiska yttre
karaktärsdragen hos den tid, vi kallar romantik, och Delacroix förkroppsligar
även däri sin tids intentioner. Ett innehåll, betingat av en främmande
föreställningsvärld och egendomliga seder och infattat i en praktfull
yttre ram, verkade fascinerande på både konstnärerna och deras publik.
Delacroix, som i »Blodbadet på Chios» snuddat vid den orientaliska
ämneskretsen, gav sig 1827 i kast med en framställning av
»Sardana-palus’ död», där han som en frossare störtar sig över ämnets möjligheter
till framställning av en sagolik prakt, förenad med barbarisk våldsamhet.
Just en sådan kontrast med en antydd bakgrund av vilda passioner
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
