Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Fransk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
J. F. Millet, Döden och
vedhuggaren. 1858—§9.
Glypto-teket, Köpenhamn. Dödens
gestalt har väl sällan formats så
ofta som i konstverk från
1800-talets andra fjärdedel. Åven den
annars realistiske Millet talar
någon gång detta melankoliska
symbolspråk.
föregripit redan i sin ungdoms skisser. Det är i dessa sena arkadiska
landskap, som man framförallt finner den silvriga ton och den mjukhet
i grönskan, som man så speciellt förbinder med Corots namn, om också
senare tiders konstälskare och forskare alltmer riktat uppmärksamheten
på hans tidigare arbeten och skisser som det värdefullaste i hans
produktion.
Liksom om Corot måste man om den s.k. Barbizonskolans mästare
säga, att deras verksamhet till stor del inföll under romantikens tid,
men att man dock tvekar att benämna dem romantiker. Sitt
sammanfattande namn fick de på grund av att de ledande målarna i deras krets
under en stor del av sitt liv var bosatta i den lilla byn Barbizon ute i
de lummiga Fontainebleauskogarna i närheten av Paris (man talar
också ibland om Fontainebleauskolan). Bland landskapsmålarna var
Théodore Rousseau, Jules Dupré och Charles Daubigny de mest
betydande och till kretsen hörde också Jean Francois Millet. För
land-skapisterna kan man ta Rousseau (1812—68) som mönster. Stimulerad
av den engelska samtida landskapsskolan och av nederländsk
1600-talskonst ville han ägna sig helt åt landskapskonsten. Till en början
kan man väl tydligt se var hans läromästare finns att söka, och i några
av hans tidiga verk kan det finnas en ödesstämning, som visar att han
i sin ungdom inte var okänslig för romantiska känslolägen, men efter
sin bosättning i Barbizon 1846 blir han alltmer en företrädare för den
begynnande realismen. Han skärper sin naturiakttagelse och börjar
snart måla inte bara studien utan själva den för utställande och för-
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
