Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Fransk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
och trots att de är ungefärligen jämnåriga med Daumier föras de därför
genom själva karaktären hos de ämnen, de företrädesvis behandlade,
närmre den rent realistiska konsten än han.
Dessa tecknare och litografer av facket var emellertid inte ensamma
om att utnyttja den nya litografiska tekniken. Nästan alla skedets
konstnärer ha mer eller mindre tillfälligt arbetat i litografi. Delacroix själv
står därvid i främsta ledet med sina djurbilder och Hamletillustrationer.
Det var nämligen inte endast tidningspressen som utnyttjade litografiens
möjligheter. Den användes även som bokillustration. I båda fallen fick
den en konkurrent i xylografien, en sorts träsnittsförfarande, som också
lämpade sig väl för tryckning av stora upplagor. Båda dessa tekniska
möjligheter utnyttjades flitigt och bokillustrationen fick en allt större
betydelse som konstnärligt arbetsfält. En av de artister, som på detta
område gjort sig särskilt väl känd, Gustave Doré (1832—83), gav i sitt
livsverk den franska romantiken en sorts efterblomstring. Hans berömda
illustrationer till Bibeln, Balzacs »Contes drolatiques», Don Quichote
m.fl. är utförda på 50- och 60-talen, men visa ännu en högromantisk
stil med sitt heroiska eller dramatiskt-fantastiska innehåll och lusten
att komponera med rytmiska massverkningar och ofta teatraliskt
effektfulla kontraster, samtidigt som intresset för den pittoreska detaljen
hålles vaket.
Den franska romantiken manifesterar sig vad måleriet beträffar längs
tre linjer i fråga om ämnesvalet, varvid man föredrar gripande motiv,
gärna hämtade från längesen förflutna eller i varje fall heroiska tider
och fjärran länder, i fråga om själva inställningen till motivet, varvid
man låter sina känslor komma till tals och söker ge dem starkast möjliga
konstnärliga uttryck, och i fråga om konstverkets yttre form, varvid en
målerisk gestaltning befinnes mest adekvat svara mot det nya innehållet.
Även skulptörerna strävade givetvis att stämma sin konst till
samklang med den nya tiden. Vad beträffar ämnesval kunde de i stort sett
söka förnyelsen längs samma vägar som målarna. I stället för att gestalta
klassiska gudar och heroer söker man ge form åt Dagobert, Ofelia,
Velleda, gestalter ur den litteratur eller den tradition, som var
klassikernas motpoler. I sin strävan att manifestera sina känslor begagnar
skulptörerna ofta en mångfald symboliska tillbehör och utvecklar
överhuvud ett intresse för den pittoreska detaljen, som är nära besläktad
med liknande företeelser inom måleriet, men som innebär en stor fara
för figurernas väsentliga, skulpturala karaktär. Då det gällde att finna
vägen till en formell förnyelse var skulptörerna i själva verket mycket
handikappade i förhållande till sina målande kolleger. Var redan dessa
hårt bundna av den föregående epokens skulpturalt-klassiska förebilder,
så gäller detta givetvis än mer bildhuggarna, vars material och till-
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
