Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Engelsk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
het, tjänade honom som modell och när hon dog efter två års äktenskap
målade han till hennes minne »Beata Beatrix», en kvinna, som bär
hustruns drag, men som framställes som en vision ur en Dantes
drömvärld. Men liksom han efter en tid säges ha låtit gräva upp och utge
de kärleksdikter han skrivit till hustrun och som fått följa henne i
graven, så utmyntade han så småningom sin sorg och sin melankoli i en
rad maniererade kvinnoskildringar, som verkar nästan perversa i sin
eviga trånsjuka. Men dessa sena arbeten får inte hindra oss att se hans
stora och mångsidiga begåvning, hans rika bildfantasi och förmåga att
ingjuta en fin poetisk ton i sina verk.
Rossetti fick en efterföljare i Edward Burne-Jones (1834—96), som
dock efter hand ombildade sin stil till en sorts gotiskt inspirerad,
dekorativt bunden förexpressionism, i yttre måtto karakteriserad av sina
långt utdragna människogestalter och målningarnas smala höjdformat.
Utan att tillhöra brödrakretsen var Georg Frederick Watts (1817—
1904) med vänskapsband nära förbunden med dess medlemmar,
särskilt Rosetti. I sin högtidliga syn på konsten, sin förkärlek för etiska
symboler och sin patetiska känslosamhet var han helt på samma linje
som prerafaeliterna, men då det gällde den yttre form, vari konstverken
skulle klädas, hade han andra ideal. Han sökte sina förebilder snarare
bland högrenässansens mästare och hans ungdoms trägna studier efter
»The Elgin marbles», Parthenonskulpturerna i British Museum,
avspeglar sig i en idealiserad skulptural form under hela hans långa liv.
Ljusdunkelmåleriet, som prerafaeliterna visade ifrån sig i sin strävan
efter illusionistisk påtaglighet och naivitet, blev i stället Watts’
verksammaste medel för att uppnå den syntes av formens och färgens fullhet,
som han eftersträvade. Trots att vi med hans verksamhet når fram till
våra föräldrars tid förefaller han för en nutida betraktare ha en betydligt
djupare samhörighet med den egentliga 1800-talsromantiken än med
sekelskiftessymbolismen i verk som »Hoppet», »Kärleken och livet»,
»Fata morgana», kanske beroende på att hans symboler är alltför påtagligt
förkroppsligade och alltför banalt känslosamma trots hans höga syften.
Överhuvud var alla dessa engelska konstnärer mycket medvetna i
sitt konstskapande. De reflekterade mycket över sin konst och de inte
endast influerades av litteratur, utan hade också ofta själva förmågan
att ge litterär pregnans åt sina tankar om konsten. Som slutkarakteristik
över romantiken kan därför sättas ett uttalande av en av dess egna,
Burne-Jones, här citerat efter Ragnar Josephson. »Ett konstverk skall
vara en skön, romantisk dröm av ett sällsamt slag, som aldrig funnits
och aldrig skall finnas — ett ljus skall stråla däröver, klarare än den sol,
vi äga, någonsin strålade — en trakt skall man visa oss som ännu aldrig
någon kan minnas sig hava skådat, blott längtat till, och alla former
skola vara gudomligt sköna — en sådan dröm vare ett konstverk.»
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
